Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Moneyball

Verklighetsbaserat drama i ett baseballuniversum styrt av dollar och statistik. Sexfaldigt Oscarsnominerad, med stabila skådespelarprestationer och ett lika stadigt manus där Aaron Sorkin haft sin vassa penna inblandad.

Oakland Athletics sportchef heter Billy Beane (Brad Pitt), han ser sitt lag behöva nya spelare inför säsongen 2002 efter att ha köpts sönder av rikare lag inom Major League Baseboll. Förra säsongen gick egentligen strålande, de gick nästan till final, men nu är ekonomin verkligen körd i botten. Ett tungt arbete väntar vår sportchef när han försöker hitta billiga spelare som ändå kan tänkas prestera på hög nivå. Problemen med det finansiella är inte det enda som tynger honom heller, han lider svårt av den senaste tunga förlusten, samtidigt som han tänker tillbaka på sin egen misslyckade karriär där han sades kunna bli en av de stora inom sporten. Han snubblade på mållinjen, precis som Athletics nu gjorde. Och han hatar att förlora, mer än han älskar att vinna till och med. Nu jagar han de spelare han tror kan passa, men de kostar för mycket, han är chanslös i budgivningen. Av en slump upptäcker han en anställd hos ett annat lag, under ett av dessa förhandlingsmöten. Det är Peter Brand (Jonah Hill), en ung statistiker med ekonomisk bakgrund från Yale, vars sällsynta kvaliteter fångar Billys intresse. Han fastnar för honom omedelbart och rekryterar honom till klubben för att hjälpa till med dataanalyser av spelarnas färdigheter inför fortsatta värvningar och spelarbyten.

Peter kan inte överdrivet mycket om spelet baseboll som sådant, han går enbart på sin avancerade statistik och han gör det bra. Han struntar i vem spelaren är, det enda som divideras, multipliceras eller räknas med överhuvudtaget är siffror, massor av siffror. Sportchefen Billy inser snart att Peter kan vara rätt ute, här kan det finnas stora möjligheter att hitta undervärderade spelare till rätt position utan att göra av med mer än en spottstyver. Men Billy stöter på patrull i form av det gamla gardet i ledarstabens scoutverksamhet, de ger inte mycket för dessa framkalkylerade idéer, de vill ha kvalitetsspelare till laget och inga ratade halta föredettingar eller gamlingar. Inte heller fans, media eller Athletics tränare Art Howe (Philip Seymour Hoffman) förstår sig på Billys planer, de går inte riktigt ihop alls de två och lite av en tvekamp gällande laguttagningarna tar snart sin början. Billy och Peter agerar på egen hand och skramlar ihop ett udda gäng spelare av varierad kvalitet som enligt Peters uträkningar kommer att fungera – på papperet. Radarparet tvivlar inte på att detta kan bli revolutionerande för sporten, om det bara klaffar.

Billy Beane har en stor kärlek för baseboll, till en början är han egentligen en ganska kompromisslös chef, där han går fram allt annat än makligt där det behövs, men samtidigt känns det nödvändigt. Det är endast lagets ägare han behöver svara inför och detta gör att hans metoder inte alltid är till fullo hedervärda eller vänskapliga, kan han spela ut konkurrenterna mot varandra för Oakland Athletics vinning – så gör han det. Baseball handlar om att vinna matcher, inget annat. Han är frånskild men jag överraskas positivt över att vi slipper se den obligatoriska kärlekhistorian, förutom Billys kärlek till sin dotter förstås som illustreras väldigt fint i ett par scener av andhämtningstyp från bollsnacket. I övrigt noterar jag hur skönt det är att scenerna runt själva spelet inte är alltför överdrivna och nedlusade med allt från patriotism till svulstig musik, det är annars vanliga dramaturgiska tråkigheter som man tvingats vänja sig vid när man sett en film där sport skildrats. Här stannar det vid Star Spangled Banner på elgitarr. Billy har rätt så roliga saker för sig tycker jag, han käkar något i praktiskt taget varannan scen, han tuggar nästan hela tiden och även komiska kvaliteter hos Brad Pitt kommer fram emellanåt. Inte heller lägger Billy fingrarna emellan när humöret går ner, det blir en del sönderslagna attiraljer när det visar sig att bollen är rund och allt kan hända.

Bennett Miller regisserar här sin andra långfilm efter den fenomenala Capote, och det blir en lyckad film om baseball, men samtidigt en film om mod och en enormt stark vilja att segra och förändra den penningstinna sporten genom en total övertygelse. Dialogen fungerar överlag bra, men bäst mellan Brad Pitt och Jonah Hill, den får filmen att lyfta och jag blir lite förvånad över hur bra de samspelar. Jag har aldrig gillat Jonah Hill riktigt, har alltid sett honom som en förvuxen och sämre version av den lille knubbige lustigkurren Chunk från The Goonies, ni vet han som älskar action och hamburgare och avlägger en svårslagen bekännelse. Här är han klart godkänd och jag är glad över att för första gången känna en vilja att se mer av honom, i liknande roller då förstås. Men att nominera honom till en Oscar för manlig biroll – nej, han är okej, inte mer.

Då är Brad Pitt bättre, men ingen av herrarna slår någon home run och filmen vann inte heller någon guldgubbe. Brad Pitt har samlat på sig tre skådespelarnomineringar och till slut lär väl juryn anse att han har tjänat ihop till ett erkännande i form av en vinst. Scenerna när Billy är ensam och tyst tycker jag allra bäst om, där visar Brad Pitt att han är en väldigt duktig aktör när det kommer till att förbli såväl stoisk som känslosam och påminner mig samtidigt om prestationen i The Tree Of Life. Moneyball är mycket välgjord och har en naturlig känsla över sig, detta har mycket att göra med fotot som sätter just en naturlig prägel på filmen. En del bilder är rasande vackra där ljuset används sparsamt men perfekt. Man sugs in i filmen tack vare en levande dialog samt den klassiska, om än något slitna, underdogstoryn och jag tror inte alls man behöver vara en sportfåne för att uppskatta den, trots att det såklart förekommer en rejäl mängd baseballtermer.

Det är dock bakom kulisserna som filmen mestadels utspelas, jag får intrycket av att den påminner om arbetet på en tidningsredaktion, med alla dessa telefonsamtal, pappersarbete och kvicka beslut. Om Moneyball följer verklighetens Billy Beane på ett fullt trovärdigt sätt har jag ingen aning om då jag inte känner till honom sedan tidigare, eller har läst boken filmen bygger på; Moneyball – The art of winning an unfair game av Michael Lewis, men det känns onekligen så. Då hans egna karriär inte gick den önskade vägen, kan man anta att filmens karaktär strävar efter att lyckas bättre som sportchef och tack vare detta uppstår en del tvivel och ångest över risken att åter misslyckas, han vågar inte ju ens se matcherna utan sitter hellre och trycker i källaren när de pågår. Vad som stör mig lite är återblickarna från Billys karriär, det ser bra ut, men är vansinnigt utslitet och tråkar ut mig, samtidigt som de blir en aning övertydliga och jag hade även föredragit att få veta mer om Peter Brand som ju faktiskt är hjärnan bakom hela konceptet.

Jag finner ändå Moneyball vara en intressant film där man visar på hur mycket pengarna styr sport överhuvudtaget. När detta irrationella tänkande tvärbryter mot gamla konventioner och blandas med hjärta och känslor i styrelserummen så uppstår en spännande krock där det inte alltid finns solklara svar på vem som har rätt eller fel. Att spelarna går dit stålarna finns och det bara är resultaten som räknas är inget nytt faktum, men känns ändå alltid lika tragiskt att konstatera. Trots att just baseball hyser en rad av individuellt viktiga specialpositioner, tror jag att lagkänslan är viktigare än lösningen som här eftersträvas – att ett lag med en skral budget skall kunna nå enorm framgång genom att helt objektivt se till ett avancerat analytiskt system. Att applicera den sterila idén på någon annan lagsport än siffersporten baseball och eventuellt amerikansk fotboll, känns dock inte realistiskt.

Att Moneyball är ett högkvalitativt sportdrama står helt klart. Den fiskar skickligt efter betyget fyra och till en början nappar jag reflexmässigt likt en gädda. Sedan uppmärksammar jag betet och lyckas spotta ut en liten bit, men biten jag svalde smakar fortfarande riktigt jäkla bra. Gällande bilden kan jag bara säga att Moneyball ser alldeles förträfflig ut, det är många mörka scener som imponerar och filmen är väldigt vacker överlag.

Extramaterialet som ingår är godkänt, men ett kommentarspår saknas. Jag tycker samtliga fyra featuretter är intressanta, trots en del upprepningar. Man får definitivt en större insikt i filmen i och med dessa, speciellt Billy Beane: Re-inventing the game, där fokus sätts på huvudpersonen. Men den delen är ju på tok för kort, endast 16 minuter. Resterande tre är bara marginellt längre. Lite synd, jag blev nyfiken på att se mer, men en eventuell fördjupning får väl ske i bokform istället.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.7/5 (6 votes cast)
Moneyball, reviewed by Hans Råman on 2014-02-02T20:08:33+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 2 februari, 2014

1 kommentar

Kommentera
  • Pär Wirdfors säger...
    17 maj, 2012 - 14:10

    Jag har läst boken och följer baseball regenlbundet så här är några kommentarer:
    Billy Beans visste om sabermetrics långt innan säsong 2002 och hade använt statistik för att hitta rätt spelare, både via draft och free agency.
    Peter Brand heter Paul DePodesta och hade jobbat med Beane sedan 99.
    Flera viktiga spelare näms inte alls i filmen, bland annat Barry Zito.
    Jag kan se varför man har gjort ändringarna och hur det blir en bättre film av det hela. Men jag föredrar nog boken som går in mer djupet på ett sätt som en film aldrig kan göra.