Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


My Week with Marilyn

Filmen bygger på Colin Clarks självbiografi The Prince, the Showgirl and Me, men ännu mer på hans dagbok My Week with Marilyn som skrevs under en filminspelning 1956 och publicerades separat, full av hett, fyrtio år gammalt stoff. Det blev en vecka som Colin aldrig kom att glömma. En vecka som han tydligen inte var gentleman nog att hålla tyst om heller.

Ynglingen Colin Clark (Eddie Redmayne, Black Death) drömmer om att arbeta inom film och han är tillräckligt envis för att landa ett jobb som assistent på Sir Laurence Oliviers (Kenneth Branagh) produktionsbolag, vid filmatiseringen av pjäsen Prinsen och balettflickan. Olivier regisserar och huvudrollerna ska spelas av honom själv och Marilyn Monroe (Michelle Williams), i hennes första filmroll utanför USA. Det är naturligtvis ett stort ståhej i pressen runt faktumet att världens största, hetaste filmstjärna och för att tala klarspråk – dunderbrutta, ska komma till England. Men hon anländer inte ensam. Med henne, utöver ett stöttande entourage, följer även maken, författaren Arthur Miller, då paret även passar på att fira sin smekmånad samtidigt som filminspelningen äger rum. Oliviers fru, Vivien Leigh (Julia Ormond), oroar sig över att sexbomben kan komma att brisera i knät på maken och ber därför Colin om att hålla ett vakande öga öppet.

När Marilyn Monroe anländer till England blir hon omedelbart vansklig att hantera för engelsmännen. Hon kommer för sent till inspelningarna, har stora bekymmer med självförtroendet och är allmänt svår att ha att göra med. Det blir ett spel för galleriet, inte minst då britterna aldrig vågar sluta fjäska för henne, utan på typiskt brittiskt vis håller upp den artiga fasaden och smörar så mycket de kan för att bakom hennes rygg ta ut aggressionerna över hennes märkliga beteende. När assistenten Colin tar ut henne ur filmbubblan så lever hon upp och slipper kämpa för att hålla sig seriös och humöret lyfter både hos henne, Colin och även hos mig. Hon tycker att maken Arthur är tråkig och inte bryr sig om henne, så när han reser tillbaka till USA blir Colin hennes ventil och räddning ur tristessen, via diverse små äventyr. Och det är just känslan av frihet som hon upplever och de dubbla rollerna hon tvingas leva med som gör filmen bra och någonting jag hade velat se än mer av. Naturligvis börjar Colins hjärta bulta som aldrig förr, det är ju för tusan Marilyn Monroe och det är honom hon flänger runt med, de har roligt tillsammans och han faller såklart pladask.

Inspelningarna går sisådär för Marilyn, produktionsteamet har svårt att få henne att slappna av och hennes problem med replikerna är ingenting som imponerar. Den plågade skönheten lockar fram än mer frustration och irritation hos teamet, inte minst hos Sir Laurence Olivier som håller på att bli fullständigt galen, speciellt på grund av Marilyns method acting och hennes coach från The Actors Studio – Paula Strasberg. De stela och korrekta britterna tvivlar på hennes talang samtidigt som tålamodet tryter. Efter att Marilyn, till teamets stora förtret, har utsett Colin till lekkamrat, skapar de uppståndelse vart de än tar vägen och Colin solar sig i glansen. Något som gör kostymören Lucy (Emma Watson, Harry Potter) sotis, tjejen som av bara farten lämnas sviken av Colin i den flyktiga förälskelsens spår. Marilyns rykte som mansslukerska är ingenting som avskräcker honom, hon är fullständigt oemotståndlig.

Jag är egentligen inte särskilt bevandrad i Marilyn Monroes filmkarriär utöver I hetaste laget som är en riktig favoritkomedi, men jag vet ju mycket väl hur hon ser ut och Michelle Williams fångar ikonens manér mycket förtjänstfullt, möjligen en smula överteatralt ibland. Det är inte första gången Monroe porträtteras på film och det ska även bli intressant att se hur Naomi Watts kommer att lyckas med sin version i filmatiseringen av Joyce Carol Oates storsäljare Blonde. Det är uppenbart att Michelle Williams har studerat Monroe väldigt noga i tal och kroppspråk och även gainat nödvändiga pounds för att pricka in den nog så viktiga voluptuösa aspekten beträffande den blonda uppenbarelsen. De delarna går inte att klaga över, allt förefaller ha placeras ut lyckosamt med största ackuratess. Dessvärre stämmer inte huvudena överens speciellt bra, men det är ju också svårare att få till.

Den yppiga anatomin till trots, lyckas My Week with Marilyn till stora delar bli tämligen slätstruken som filmunderhållning. Storyn är ganska banal, dock bränner den efterlängtande svedan till lite grann när Monroes personliga problem med missbruk och osäkerhet avhandlas, dessvärre fragmentariskt. Tacksamt nog så blir det aldrig en film det direkt sprudlar om som i en normal romantisk komedi, istället får vi se ett nedtonat fint drama om en kort romans. Det är en sevärd film, särskilt scenerna runt filminspelningen är intressanta. Dock finner jag tempot som det kanske största problemet utöver den grundstötta handlingen, då det blir långsamt i överkant emellanåt. Eventuellt hade lite mer sprudel inte varit av ondo den här gången, faktiskt. Med Michelle Williams i spetsen så håller skådespelet hög klass, särskilt hos Kenneth Branagh med sin desperata och underhållande Olivier och även Judi Dench, de övertygar i sina roller. Eddie Redmayne, eller kanske snarare karaktären Colin, lämnar mig inte helt nöjd, då han ger intrycket av att vara gräsligt naiv och mer försiktig än nödvändigt. Måhända var det just det som Marilyn Monroe gillade.

Det blir en vecka som snabbt är över och filmen når såklart inte alls tillräckligt djupt för att hinna lära känna Marilyn och framförallt varför hon beter sig som hon gör. Jag känner mig som Colin, charmad och lämnad. Kanske var det också ambitionen med filmen. Här behövs en rejäl skopa av bakgrundskunskap för att till fullo kunna uppskatta verket och de små mörka privata detaljerna som Michelle Williams ändå presenterar känsligt och ofta perfekt. Då tror jag att man ser saker jag missar eller inte förstår. Långfilmsdebuterande regissören Simon Curtis skrapar på ytan, blandar det lättvindligt charmiga med tyngre problem och lyckas i alla fall lämna mig med en nyfunnen nyfikenhet runt huvudpersonen och hennes nyckfullhet. Hur hon kunde stråla utåt på det viset när hon verkar må förfärligt inombords väcker tankar. Hon måste varit en fantastisk skådespelerska.

Att denna kvinna hade något speciellt utöver sitt utseende skriver jag under på och det är få förunnat att fortfarande, femtio år efter sin död, lyckas fortsätta att fascinera och förtrolla sin publik såväl som den aktuella popkulturen. Den korkade blondinen som hon kom att förkroppsliga i flera filmer gav henne status som världens största sexsymbol och har tillsammans med milstolpar i karriären, som att bli den första att pryda omslaget till Playboy 1953, naturligtvis gjort henne odödlig världen över. När sedan mytbildningen efter hennes tragiska bortfall tog en fart som än i dag inte avstannat och skandalerna, med tre misslyckade äktenskap och påstådda presidentaffärer, slukar alltför mycket av strålkastarljuset kanske man gör samma misstag som jag gjort och glömmer bort att se hennes filmer, varav John Hustons The Misfits från 1961 blev hennes sista. Marilyn Monroe reste till England för att hon ville ta steget från att vara en stor filmstjärna till att bli en stor skådespelerska. Michelle Williams har sedan tidigare bevisat att hon redan nått dit.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.0/5 (2 votes cast)
My Week with Marilyn, reviewed by Hans Råman on 2012-08-05T07:00:49+00:00 rating 3.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 5 augusti, 2012