Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

När lammen tystnar
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.3/5 (3 votes cast)

När lammen tystnar

Fullblodspsykopaten Hannibal Lecter gör comeback, nu i en högsatsande TV-serie. Blev du helt gastronomiskt besviken av de sömniga första avsnitten? Ta då en titt på en verklig modern filmklassiker istället: När lammen tystnar från 1991.

SotL_1

Man kan ju ha en viss förståelse för att tv-bolagen vill casha in på Dexters popularitet, nu när den serien vandrar mot sin ände efter otaliga säsonger i bagaget. Den kannibaliserande f.d. hjärnskrynklaren Hannibal Lecter är förmodligen den mest eftertraktade av alla fiktiva seriemördare som vaskats fram i populärkulturen och således ett någorlunda säkert kort – det dröjer blott några år sedan är han på tapeten igen i någon ny skepnad. Nu senast som bekant i högaktuella TV-serien med det passande namnet Hannibal där danska Mads Mikkelsen ger, via en ordentligt grötig dialekt (klarar någon att se serien utan att läsa undertexterna?), sin tolkning av allas vår favoritkannibal.

Låt oss ta det från första början: spelfilmen Manhunter, i den då tämligen okända Michael Manns stilsäkra regi, baserad på Thomas Harris bok Röd drake, kom redan 1986 och blev en ordentlig flopp. I efterhand kan det tyckas konstigt – filmen frossade visserligen i skrattretande 80-talsfrisyrer och Miami Vice-estetik så det slog det härliga till, men själv vill jag minnas att musiken och stämningen var både ovanlig och djärv i sammanhanget. Hannibal Lecter var förvisso i den här berättelsen endast en liten del av handlingen, men den kultförklarade birollskungen och britten Brian Cox, gav oss den allra första Lecter-tolkningen på ett ytterst återhållsamt sätt. Dock med en ständigt flackande blick som antydde något verkligt ruggigt under fasaden – vilket åtminstone i mina ögon bidrog till det obehagliga intrycket Lecter gav. I den filmen pratades det bara om Lecters brutala handlingar i det förflutna, så man fick aldrig se dem (eller ens en antydan) utföras i återblickar, något som på senare tid blivit så populärt (för att inte säga uttjatat). Möjligen köpte inte biopubliken det upplägget och filmen avvisades. Så kan det alltså gå.

Andra bullar blev det när den fristående uppföljaren När lammen tystnar slog ner som en bomb 1991 och lockade till sig såväl biopublik som en än idag närmast historisk storslam på Oscarsgalan (bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll, samt bästa manus efter annan förlaga). Cox hade ersatts med den då tämligen okände Anthony Hopkins (också britt) som gjorde en helt demonisk tolkning av den onde doktorn. Inte sedan när Stanley Kubrick bestämde sig för att skapa skräckfilmshistoria genom att låta Jack Nicholson med en brandyxa pulverisera en badrumsdörr under det vanvettiga tillropet ”Here’s Johnny” i ständigt aktuella The Shining har en mänsklig psykopatisk filmblick så fullkomligen trängt in i sina åskådare. Han var väl värd sin guldgubbe för prestationen helt enkelt. Rymdmonster, lurviga bestar och lättklädda vampyrer i all sin ära – men mänskliga knäppgökar utan vare sig övernaturliga krafter eller tillgång till domedagsprylar är ändå de som i slutändan ger oss de kallaste kårarna. Nuff said.

SotL_2

Hannibal Lecter slog alltså igenom med buller och bång i När lammen tystnar, och den nyfikne gör alltså helt rätt i börja med detta över 20 år gamla verk istället för att snurra in sig in den spinoff-karusell som skulle följa. För den oinvigde handlar filmen om Clarice Starling (Jodie Foster) – en ung, ambitiös studerande på FBI. Hon får i uppgift av Jack Crawford (Scott Glenn), chef för beteendevetenskapsenheten, att besöka den internerade seriemördaren doktor Hannibal Lecter (Anthony Hopkins), alias ”Hannibal the Cannibal” för att göra en rättspsykologisk profil. Lecter har dock inget intresse att utelämna någon som helst information om sig själv, utan istället ger han bitvis Clarice gåtfulla ledtrådar som skulle kunna leda till infångandet av seriemördaren med öknamnet Buffalo Bill som samtidigt härjar i trakten, och som lämnar lokala polismyndigheter (samt FBI) maktlösa. Buffalo Bill (Ted Levine) är en seriemördare som i sin tur avskyr sin egen identitet och som kidnappar, svälter samt mördar och flår unga kvinnor för att använda deras hud till ytterst ljusskygga aktiviteter. När en senators dotter kidnappats och är på väg att bli ännu ett offer i ordningen ges Clarice, med Lecters hjälp, en chans att rädda henne innan tiden sipprar ut.

Redan i filmens början fullkomligen osar filmen av hög kvalité. Det fantastiska ledmotivet signerat Howard Shore, i efterhand mest erkänd för sina originalkompositioner till Sagan om Ringen-trilogin, sätter stämningen direkt. Inte traditionell skräckfilmsmaterial ur någon aspekt – även om Shore var mer än väl rutinerad på det området – vilket bidrar till det mångfacetterade intrycket filmen ger. Det står klart att När lammen tystnar från första rutan är en karaktärernas film. Efter en synnerligen nervig upptakt där huvudkaraktären Clarice ges bakgrundsinfo om Lecters vansinnesdåd, är det lite av ett ”vinna eller försvinna”-upplägg då man som åskådare närmast förväntar sig något i stil med själva satan själv förkroppsligad på bioduken. När han slutligen uppenbarar sig i fysisk form i sin cell där Clarice frågar ut honom kan vi inte slita blicken från honom – man kan konstatera att storsatsningen onekligen gav resultat. Detta eftersom hans uppenbarelse bryter tvärt mot de förväntningar som byggts upp; istället för det förväntade står där en ganska anspråkslös, tunnhårig och rund man i blå kläder (men med en intensiv blick). Man kan med lätthet konstatera att Lecter är en av de mest ihågkomna dubbelkaraktärer som någonsin producerats på film: intellektuell, vältalig och kultiverad – dock med ett extraknäck som innefattar såväl bestialiska mord som kannibalism. Likt ett rovdjur skördar gärningsmannen sina offer. En briljant fullblodspsykopat – knappast det enklaste att förtränga i första taget.

SotL_3

Det går inte att kommentera När lammen tystnar utan att pladdra på om Lecters inflytande över historien, så enkelt är det. Man får hejda sig för att inte snöa in i honom alltför mycket. Lyckligtvis i sammanhanget är det en så pass gjuten, tät och engagerande historia från start att filmen aldrig tappar tempo när Lecter inte visas i rutan. Huvudkaraktären Starling visar sig vara en minst lika intressant karaktär som sannerligen inte följer de vanligaste konventionerna: en ung kvinna från vischan som försöker bryta sig från ett förflutet, och kämpar för att bli en självständig del av en hårt dominerad mansvärld. Seriemördaren som är föremål för jakten, Buffalo Bill, syns inte tydligt i bild framåt filmens slut – men dessförinnan presenteras han genom ett briljant användande av olika filmljud: surrandet från malvingar. Användandet av en symaskin. Han trär på sig ett par teknologiskt avancerande glasögon för mörkerseende som surrar, piper och klickar. Dessa illustrerar också en maktfaktor som visar sig vara viktig för tecknandet av hans karaktär: han ser offren, men de ser inte honom. Till slut tar Clarice steget ner i hans vidriga källare – en bildmässig analogi med hans dunkla inre.

Efter premiären hyllades När lammen tystnar, med all rätt, unisont av allt och alla. Av någon anledning (läs: pengar!) bestämde sig en någorlunda respekterad regissör (nåja) som Ridley Scott 2001 att åter gjuta liv i kannibalen Lecter med Hopkins vid sin sida, genom att filmatisera Thomas Harris uppföljande bok, Hannibal. I den filmen spatserade plötsligt Lecter runt på Florens gator och gjorde tillvaron snöplig för stackars italienare och FBI-snutar. Mystiken kring Hannibal var som bortblåst – milt sagt. Behövs det ens nämnas att filmen var rätt unken rätt igenom? Något bättre gick det dock efterföljande år när nya ansträngningar gjordes för att göra en remake av Manhunter, nu med originaltiteln Röd drake, och med starka kopplingar till När lammen tystnar. Trots en uppsättning av hårt arbetande och erkänt duktiga skådespelare och med vissa kvalitéer (läs: Hopkins!) vägde den inte upp Michael Manns film. Men grund och botten är nog att vare sig Röd drake eller Hannibal hade en tillräckligt spännande historia eller karaktärer, inte i cineastisk form i alla fall. 2007 kom det för övrigt något riktigt vedervärdigt uselt som kallade sig Hannibal Rising, också efter förlaga av Harris bör nämnas, där man ville utplåna mystiken kring karaktären några resor ytterligare genom att ge någon slags bakgrundshistoria till det hela. Enbart i sig är det en idé som kan jämföras lika finurlig som att låta Greedo skjuta Solo först (läs: avgrundslöst dålig!). Och nu är alltså serien Hannibal här…

SotL_4

Så – för att sammanfatta: historien om Hannibal Lecter har aldrig varit så bra som i När lammen tystnar, varken förr eller senare. Du kan med lätthet marschera rakt förbi spinoff-karusellen och ge dig på filmen som lyckades tränga in under huden på alla. Ingen av uppföljarna kommer i närheten av den helvetiska energin och vitaliteten som finns här. Netflix har den redo i HD-upplösning, frågan är om du också är redo?

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.3/5 (3 votes cast)
När lammen tystnar, reviewed by Claes Lindman on 2013-04-22T12:00:31+00:00 rating 4.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.
Claes Lindman

Latest posts by Claes Lindman (see all)

Publicerad den 22 april, 2013