Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


New Year’s Eve

Stjärnspäckad romantisk komedi med temat nyårspartaj, kärlek och förhoppningar i New York. New Year´s Eve har fått mig att redan nu börja fila på mitt nästa nyårslöfte och eftersom det betyder otur att berätta hur det lyder, måste jag hålla det hemligt. Det har dock en del att göra med regissören Garry Marshalls framtida verk och delar av hans skådespelarensemble.

Det är nyårsafton i New York och hela staden förbereder sig inför den stora festen och nedräkningen på Times Square. Det är med den klämtande klockan i bakgrunden som vi parallellt får följa en mängd orimligt jobbiga personer. Staden har utfäst en stor summa pengar till årets först födda barn och två höggravida par, spelade av bland annat Jessica Biel och Seth Meyers tävlar om att klämma ut ungen vid exakt rätt tidpunkt. Det fortsätter med singelkillen Josh Duhamel, han ska hålla tal på firmafesten, men kraschar med bilen och frågan vi ställer oss lyder – kommer han att hinna fram i tid för att tala och träffa en kvinna han stämt träff med året innan? Jon Bon Jovi spelar världens hetaste rockstjärna som ska uppträda på festen – Daniel Jensen, han har en förfluten romans med Katherine Heigl som står för partajets catering. Hon dras i sin tur med den enerverande kacklande kocken Sofia Vergara. Och hon är verkligen inte den enda dåliga skådespelerskan här, det bara fortsätter rulla in underprestationer, det tar aldrig slut.

Sarah Jessica Parker är kostymören som vill stanna hemma med tonårsdottern Abigail Breslin. Dottern har andra planer och vill ut och festa med sin pojkvän och tycker att mamma ska skärpa sig och träffa en kille. Ansvarig för spektaklet, nedräkningen och det traditionsenliga ”kulsläppet” på Times Square är Hilary Swank. Det blir tyvärr trubbel med tekniken och vi får leva i ovisshet fram till slutet i våra funderingar rörande hur detta ska gå. På ett skivbolag arbetar Michelle Pfeiffer som sekreterare, under John Lithgow. Hon tröttnar och säger upp sig för att istället dra ut på äventyr med den mopedburne budpojken Zac Efron. På ett sjukhus ligger den ensamme Robet De Niro och dör i cancer, med en enda sista önskan – han vill upp på sjukhustaket för att ta del av festligheterna. Halle Berry spelar hans sjuksköterska som har sin kärlek långt borta i kriget, men ändå nära via Skype. Hipstern Ashton Kutcher är cool nog för att förkasta nyårshetsen, han fastnar i hissen tillsammans med Glee-tjejen Lea Michele vars sångambitioner måste infrias innan filmens slut. Så här fortsätter det, massor av historier vävs samman för att nystas upp vid Times Square i New York – staden där allt kan hända!

Var ska jag börja? Fy farao, ett så oinspirerat och urbota tråkigt elände till film. Om det är sådant här folk nöjer sig med att se på fredagskvällen är hoppet ute, kanske inte för mänskligheten, men i alla fall för den romantiska komedin som sådan. Snart måste någon få till det bättre än så här, det är på tok för glest mellan topparna och att man fortsätter pumpa ut sådana här plastiga skräpfilmer betyder ju tyvärr att det verkar gå hem hos publiken. Regissören Garry Marshall ligger bakom succén Pretty Woman, men även Valentine’s Day som är en slags systerfilm till denna, med samma typ av sammanvävda historier. Den har jag dock inte sett och jag kan heller inte säga att det kliar i fingrarna efter att ha sett New Year´s Eve. Den senare ger i alla fall intrycket av vara ett tvåtimmars hopkok från tio av de allra sämsta TV-serierna. Lite dåligt drama, lite dålig komik och så många ointressanta historier att jag finner mig själv först liggandes, sedan sittandes och till slut står jag upp med skämskudden, alldeles perplex över frågan om varför detta blivit film.

Jag har svårt att se hur ens den mest inbitne älskaren av genren kan tycka att detta är bra. Det existerar inte en gnutta äkthet i den spelade charmen och det medför att merparten av skådespelarensemblens torra karaktärer tyvärr kan komma att framkalla ett framtida avståndstagande från tittarens sida. Har man svårt för någon av dessa filmstjärnor redan innan New Year´s Eve, måste jag avråda från att se den, det blir bara plågsamt. Inte heller lyckas man utnyttja New Yorks potential som magisk filmstad, det är endast den glättigaste sidan med mängder av ogenerade produktplaceringar som visas upp. Fungerar verkligen ingen av skådespelarna, kanske någon undrar? Jag funderar på om inte Robert De Niro ändå är bäst, men det hade han å andra sidan säkert varit även om han spelat död filmen igenom. Ett bra tag fruktar jag även att Ashton Kutcher har förpassats till hissen ända fram till slutet och med väl grundade fördomar om hur väl han passar i ett kammarspel, blir jag överlycklig när han till slut tar sats och med nöd och näppe lyckas skådespela sig ut i friheten. Blotta tanken på att denne naturobegåvning snart ska gestalta Steve Jobs ger mig svindel och jag kan inte se att det kan bli annat än en omänsklig uppgift för honom.

Kontentan av New Year´s Eve är att den inte har något förmedlande budskap att tala om, allt är bara riktigt uselt och ytligt. Manuset är dubbelpanerat i billigt socker för att sedan kvittras fram av alla dessa ”filmstjärnor”, helt utan finess eller begåvning. Lägg till ett par patetiska och kräkframkallande musiknummer som jag knappt vågar skriva om. Om jag hade åkt till Göteborg, rotat i en gammal loppiskartong och hittat en bootleg från tidigt åttiotal, inspelad på kassett under ett svettigt källargig med Triple & Touch – hade jag hellre valt att lyssna på den resten av livet än att någonsin höra Lea Michele eller Jon Bon Jovi någonsin igen. New Year´s Eve är en överspelad och oerhört amerikansk film, i den allra värsta meningen. Jag är inte helt emot denna typ av film, Love Actually klarar jag av att titta på, men detta är något helt annat, trots likheterna. Garry Marshall ska inte få förstöra mina nyårsaftnar framöver, därför ska jag se till att kvickt glömma den här unkna soppan. Ni andra gör bäst i att inte ens smaka av den.

Extramaterialet bjuder inte på något speciellt, utöver det vanliga. Jag började lyssna på kommentarspåret med regissören Garry Marshall, men det blev lite mastigt efter att just ha sett filmen, så jag somnade efter uppskattningsvis tjugo minuter. Ett plus i kanten för de intresserade dock, att ett sådant faktiskt ingår, ifall man nu vill höra hur han inte tänkte under produktionen.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 1.0/5 (3 votes cast)
New Year's Eve, reviewed by Hans Råman on 2012-05-26T07:00:33+00:00 rating 0.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 26 maj, 2012