Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Nymphomaniac

Nymphomaniac

Juldagen har så länge jag kan minnas varit en stor dag för SF. Då har alltid en emotsedd svensk fim haft premiär. Det är ofta väldigt familjärt. I år hade Hundraåringen, Emil & Ida i Lönneberga och Sune på bilsemester premiär. Jag var tvungen att åka över Öresund för att hitta en film jag ville se. Lars von Triers senaste film visas på flera biografer i Köpenhamn och den stora salongen jag såg den i var relativt välpackad. Tänk er att någon av Sveriges stoltheter (typ Roy Andersson) hade haft juldagspremiär för sin senaste film med en speltid på drygt fyra timmar och fyllde biosalongerna. Det hade inte hänt. Om man inte vill åka till Danmark för att gå på bio kommer man att kunna se Nymphomaniac på svenska biografer i slutet av januari.

Den vänlige Seligman (Stellan Skarsgård) hittar Joe (Charlotte Gainsbourg) misshandlad i en gränd. Hon vill inte att han kontaktar myndigheterna och får i stället följa med Seligman hem för att vila upp sig. Där berättar hon om sitt liv som nymfoman och händelserna som resulterade i att hon låg misshandlad i gränden.

Nymphomaniac

De båda volymerna av Nymphomaniac inleds med en text som berättar att vi ska få se en censurerad och förkortad version av Nymphomaniac som Lars von Trier inte är inblandad i. Men han har godkänt att versionen görs. Regissörens egen klippning av Volym 1 ska få premiär på filmfestivalen i Berlin 2014. Redan när Nymphomaniac presenterades för några år sedan sa von Trier att det skulle släppas en hardcoreversion av filmen och en snällare. På så sätt skulle han i viss mån själv kunna kontrollera hur versionen utan de grövsta sexscenerna skulle se ut. Filmen verkar ha växt sedan dess och hans egen klippning av de båda volymerna kommer att ha en speltid på mellan fem och sex timmar. Det kommer med andra ord finnas mer än närbilder av penetrering som skiljer de båda versionerna åt.

Nymphomaniac

Hoppas jag i alla fall. För om jag tyckte att von Triers förra film Melancholia emellanåt gick lite väl långsamt framåt går Nymphomaniac i ett rasande tempo. Joe delar upp sitt liv i olika kapitel och likt Keyser Söze i De misstänkta söker hon inspiration till sin berättelse i Seligmans hem. Vissa kapitel känns väldigt avhuggna och hade gärna fått fördjupats mer och jag hoppas det är detta vi kommer att få se i von Triers egen klippning. Seligman avbryter emellanåt historierna och drar paralleller mellan Joes berättelse och trivia som står i någon av böckerna i hans enorma samling. Hans inte sällan humoristiska stickspår kan jag tycka får lite för mycket utrymme även om dessa säger en hel del om karaktären och kanske även von Triers syn på sin publik där han känner att han inte kan vara tydlig nog. Skarsgård får i rollen som Seligman axla den förnuftige vetenskapstroende mannen som spelades av Willem Dafoe och Kiefer Sutherland i Antichrist respektive Melancholia, de två första delarna i von Triers Depressionstrilogi. Det är en roll som är viktig genom hela trilogin eftersom den alltid står i kontrast till kvinnorollens mer känsliga natur. Mannen tvingas genom trilogin konfronteras med det avvikande som inte stämmer överens med vetenskapen. Männen i de två föregående filmerna har löst sina nya insikter på i sina sammanhang ironiska vis. Jag vill så gärna skriva mer om mina tankar kring Seligman, men när en film inte haft Sverigepremiär än kan man ju inte gärna avslöja för mycket.

Nymphomaniac

Jag måste väl nämna de omtalade sexscenerna också. Lars von Trier har anlitat stand-ins för pornografiska närbilder i såväl Idioterna som Antichrist och i slutet av 90-talet producerade han tillsammans med sitt produktionsbolag Zentropa porrfilmer regisserade av kvinnor under namnet Pussy Power. I Nymphomaniac har det till och med hetat att han skulle göra en porrfilm. Om det är någon av hans filmer där det är befogat med pornografiska inslag borde det ju vara den här gången. Men kan han verkligen driva autenticiteten i sexscenerna längre än vad som redan gjorts i andra filmer tidigare i år? I Blå är den varmaste färgen ska de två huvudrollsinnehavarna ha sex på riktigt och i Paradis: Kärlek kan jag tycka att skådespelarna gjorde mer än vad som kan förväntas av dem. Blir det inte bara Caligula av det när von Trier plötsligt klipper in närbilder av könsorgan mitt i en sexscen? Det fungerar när som till exempel Shia LaBeouf, Gainsbourg eller Stacy Martin (som spelar den unga Joe) bjuder på sig själva i helbild, men i andra scener blir det bara märkligt när det klipps från ansikte till kön hela tiden. Det känns som fusk. Jag behöver inte se sex skildras mer ingående än så här och kan inte tänka mig annat än att den ocensurerade versionen kommer att vara smaklös. Men jag hoppas att jag har fel. Det finns dock några scener som jag absolut inte vill se mer av.

Nymphomaniac

Lars von Trier brukar alltid inkludera någonting som kan framstå som nyskapande i sina filmer. Men Nymphomaniac flyttar så vitt jag kan se inte fram gränserna på något område. Fotot är mer stillsamt genom hela filmen och han verkar under arbetet med den nu fullbordade trilogin ha tröttnat på Dogma-estetiken. Han fortsätter att använda sig av inklippsbilder i form av flashbacks eller associationsbilder precis som i sina senaste filmer. En del grafer och liknande dyker upp på duken i komiskt syfte några gånger precis som det gjorde i hans Thomas Vinterberg-regisserade Dear Wendy. Skådespelarna levererar i vanlig ordning när de är i von Triers händer. Uma Thurman gör ett av de mer minnesvärda inhoppen som en bedragen hustru. En rolig scen som skaver en hel del. Udo Kier har gått från att spela de mest obehagliga rollerna i Riket och Breaking the Waves till att precis som i Melancholia få vara en humoristik kuriositet i Nymphomaniac. Christian Slater är komisk av det mer omedvetna slaget. Vad försöker mannen tala för dialekt? Han drar ner scenerna där han medverkar. Hur hamnade han här? Han har ett alldeles för ungt utseende för rollen som Joes far. Jamie Bell är däremot lysande och obehaglig som sadist. Det är en sida jag aldrig sett honom visa upp tidigare. Gainsbourg är lika bra som i Antichrist och Melancholia, men eftersom jag precis sett om de filmerna blir det lite tjatigt med en så snarlik roll. I en scen trodde jag till och med att de återanvänt bilder från Antichrist.

Nymphomaniac

Var det om Stanley Kubrick man sade att han refererade till sig själv i sina filmer? Det har Lars von Trier också börjat göra nu. I Quentin Tarantinos filmer och Bret Easton Ellis böcker brukar namn och karaktärer från tidigare berättelser göra små cameos. I Nymphomaniac har en Fisher lämnat ett meddelande till Joe på hennes telefonsvarare. Kan det vara Fisher från The Element of Crime? När Joe jämför sin fitta (hon använder konsekvet ordet cunt genom hela filmen) med automatiska dörrar får vi bland annat se dörrarna från Riket. Referenserna till Antichrist är flest och på ett ställe plagieras det så skamlöst öppet att det blir komiskt.

Nymphomaniac

Efter haveriet i Cannes 2011 när Lars von Trier skämtade om nazismen har han slutat ge intervjuer och uttalar sig inte om någonting. Men i Nymphomaniac ser han ändå till att få sista ordet i en dialog om politisk korrekthet mellan Joe och Seligman. Joe menar att vi lever i ett samhälle som hyllar människor som säger rätt saker men menar fel och fördömer de som säger fel men menar rätt. Snyggt. Jag hoppas von Trier bryter sitt tystnadslöfte om några år. Det här samhället behöver människor som har någonting att säga även om det blir fel ibland. I Nymphomaniac har det blivit rätt. Men precis som alla von Triers filmer vill man låta dem mogna innan man är säker på hur bra de egentligen är. I just det här fallet kommer det dessutom en annan version av filmen som kan vara både bättre och sämre än den som nu haft världspremiär.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.2/5 (5 votes cast)
Nymphomaniac, reviewed by Mattias Berg on 2013-12-27T12:00:58+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 27 december, 2013