Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


On the Road

På baksidan av mitt ännu olästa pocketexemplar av Jack Kerouacs genombrottsroman från 1957, På väg/På drift, står följande rader: ”En ung och oskyldig Sal Paradise följer med den smått galne Dean Moriarty på en hisnande resa fram och tillbaka över USA. I en hedonistisk jakt på frigörelse och förverkligande genom sprit, sex, droger och jazz testar de gränserna för den amerikanska drömmen.”

Det finns ingen anledning att rucka på en sådan adekvat beskrivning efter att ha sett filmen. Det är en exakt iakttagelse av vad handlingen kretsar kring i On the Road. Tack och lov är filmen inte särskilt exakt. Det blir man varse om så snart den startar och Sals febrigt målande berättarröst penetrerar den osynliga verklighetsbarriären och tar oss vidare in i en slags konstant dimma och ett parallellt medvetande som ingen kan uppnå, eller i varje fall inte uppehålla sig en längre tid i, utan hjälp av olagliga substanser. Samtidigt som den skrivande Sal reflekterar över vackra bilder pågår en enda lång och vild fest där Dean är motorn vars bränsletank aldrig sinar. Trots den bekymmerslösa ytan är även svärtan med i bilden, med vissa oundvikliga bakslag väntandes för våra huvudpersoner.

Länge ansågs boken vara för svår att filma och många stora namn har varit inblandade genom åren. Men brasilianaren och filmens regissör Walter Salles, som ligger bakom Dagbok från en motorcykel och Central do Brasil, blev den som bröt förtrollningen med hjälp av sin tidigare parhäst, manusförfattaren Jose Rivera och ett tungt namn bland producenterna – Francis Ford Coppola. Coppola som länge ägt rättigheterna, har själv försökt att filma boken, men antingen höll inte manuset måttet eller så tillstötte andra problem som gång på gång skrinlade planerna.

Sam Riley (Control) spelar Jack Kerouacs alter ego, den aspirerande författaren Sal Paradise, som tillsammans med sin vän Carlo träffar på Dean Moriarty (Garrett Hedlund, Country Strong) och dennes mycket unga flickvän Marylou (Kristen Stewart, Snow White and the Huntsman) när året just blivit 1947. Dean är inget annat än en virvelvind, en fartdåre och livsnjutare som gör ett enormt intryck på Sal och Carlo, vilket givetvis resulterar i konsekvenser för dem alla, men initialt allra mest för Sal. I de fall problemen landar direkt på den sorglöse Dean rinner de till synes av honom likt vatten på en gås. Men vänta bara. Marylou är något av ett bihang och en rätt så svag karaktär, men ändå inte bara en tjej i mängden på vägen genom Amerika, då hon är viktig för gossarna. De är unga, orädda och ansvarslösa och ute efter att uppleva och kanske orka göra skillnad, i just den ordningen. Åtminstone den intellektuelle Sal som förtvivlad försöker skriva poesi med Dean som den stora inspirationskällan. En för alla – alla för en rumlar de runt och delar på allt; droger, sex och pengar – medan en diffust hägrande frihet, samt svek väntar på dem någonstans längs vägen.

Resan som saknar mål, då det är resan i sig som är målet – för att de i sin tur ska uppnå den inre resan, tar dem till intressanta platser där lika spännande karaktärer väntar på sin tur att influera trion. Sal är alltid den som håller igen lite, han observerar och slutar aldrig att förundras över hur Dean kan vara så fängslande för såväl män som kvinnor. Dekadensen romantiseras i hög grad och lurar hela tiden runt hörnet i skepnaden av flaskor eller rökdon, vilket knappast låter skrämma någon av dem. Man lever och lär, trots att den till en början antar illusionen av att förbli livslång, kan vänskapen vara flyktig. Men om sökandet upphör så stannar allt.

När det blir dags för avstigning vid något av filmens vattenhål, väntar så ett omfattande galleri av mer eller mindre märkliga människor. Under resans gång är Carlo Marx (baserad på Allen Ginsberg), Old Bull Lee (baserad på William Burroughs) och Camille (baserad på Carolyn Cassidy), de tre som på helt skilda vis kommer att betyda mest för utvecklingen av Sal och Dean, i den mån en sådan förekommer. De tre spelas av Tom Sturridge, Viggo Mortensen och Kirsten Dunst, varav Viggos lilla roll tillsammans med Amy Adams som hans fru, är de man inte glömmer. Filmen består av väldigt många olika spår och spretar såklart som tårna vid en morgonutsträckning när en hel generationsroman ska packas in och ut ur en trång gammal bil. Ofta upplever jag ett dramaturgiskt kaos då man aldrig får riktig fason på var de är eller vart de ska.

Att On the Road är rejält pårökt och flummig på sina ställen kommer inte alls som en chock, men visst kan jag sakna en rakare story, eller ett mer konkret ställningstagande emellanåt, trots att tanken måste varit att fånga hur det är driva runt, att vara vilse. Kanske hade en annan riktning krockat totalt med hur boken är skriven, det kan jag inte svara på, men överlag gillar jag ändå filmen och hur den har en svävande berättarstil som fungerar medryckande på mig. Att ha sett filmen utan att ha läst den kulturpelare som boken utgör såg jag aldrig som ett problem, men för den ultimata filmupplevelsen och en bättre inblick bör man nog ändå läsa boken först.

Skådespelarna är genomgående klart godkända, fast Garrett Hedlund och Sam Riley dominerar i nämnd ordning och lyckas bägge med att förmedla den rus- och lustfyllda resan de upplever, ända fram till att ångesten gör sig påmind vid ändstationen. Av ren vana befarade jag tråkigt nog att Kristen Stewart skulle innebära ett irritationsmoment, men hon fungerar. Det är en helt annan sida hon får visa här och det måste vara befriande för henne att få skaka loss efter de stela Twilight-filmerna. Det är faktiskt så befriande att hon inte kan behålla kläderna på, vilket även regissören har låtit Dean få oerhört svårt att göra. Ändå kan jag inte släppa tanken på att Lindsay Lohan, som även var påtänkt för samma roll, hade varit ett spännande, möjligen rentav bättre och i alla fall mitt eget något bisarra förstaval.

Med tanke på att filmen inte hade någon jättebudget är det en imponerande film, särskilt fascineras jag över det visuella äventyret och fotot som fångas på ett utomordentligt sätt. Den är riktigt snyggt filmad och innehåller vansinnigt vackra bilder, nästan i överkant, på både människor och landskap, precis som en roadmovie ska göra. On the road är inspelad i en rad olika länder i både Nord- och Sydamerika, vilket skänker tyngd och trovärdighet till filmens annars något glättiga yta. Musiken är rakt igenom klockren och passar hela tiden stämningen och tidsandan som handen i handsken.

On the road är en långfilm, vilket i detta fall betyder en speltid på 137 minuter. Alla dessa minuter är naturligtvis inte lika fängslande och den hamnar i dalgångar där det blir klistrigt bortom rim och reson. Men jag känner att det någonstans lite grann hör till i sådan här film att stanna för länge vid vad man kan tycka vara oväsentligheter, som oändliga citat ur Sals skrivande själ, innan handlingen kan tuffa vidare. Sedan finns det en klar gräns mellan tittaren och karaktärerna, jag blir aldrig uppslukad av dem och känslan är mer att jag följer dem på avstånd än att jag sitter i baksätet med en kartbok. Hade regissören vågat stanna till längre och inte visat en så flyktig bild av de mest drabbande delarna, till exempel besöket hos Old Bull Lee i Louisiana, är jag övertygad om att det hade varit till favör för helhetsintrycket.

Filmen har kallats för omodern, passé och för att vara en anti-roadmovie, medan boken i sin tur oftast hållits högt och setts som tidlös. Delvis eftersom en traditionell och nutida roadmovie förväntas resultera i att huvudpersonerna hittar sig själva, kärleken och kan gå vidare i livet med en nyfunnen kraft eller åtminstone med likande slags erfarenheter. Jag håller inte riktigt med om det och tycker inte ens att man behöver sätta stämpeln eller epitetet roadmovie på filmen. Undviker man det så slipper man samtidigt se den med en mängd eventuellt omedvetna fördomar om hur den ska te sig. Visst står åtminstone filmatiseringen flera gånger och stampar upp dammig jord, och huvudkaraktärerna befinner sig på gröngölingsstadiet, men jag blir ändå småförtjust i både filmen och dem.

On the Road är en bitvis underhållande film om det eviga sökandet efter allt och inget och en resa som jag mer än gärna hade velat bli upplockad på om jag stått med tummen i vädret invid Route 66 i det sena 40-talets USA. Och vem sjutton kan egentligen ge ett bra svar på vad frihet är? Det enda man kan göra är att bege sig ut och leta efter den själv, för On the Road kommer inte med några svar.

För lite mer bakgrund över Jack Kerouacs leverne, skildrat ur en helt annan synvinkel, finns dokumentären Love always, Carolyn recenserad av poet Helmbrant på Filmfenix. Den handlar om bland annat förebilden till karaktären Dean Moriarty – Neal Cassady och i synnerhet om hans fru, Carolyn Cassidy och hennes tankar om hur det gick till under tiden då Beatnikrörelsen formades.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 1.0/5 (1 vote cast)
On the Road, reviewed by Hans Råman on 2012-12-07T12:00:33+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 7 december, 2012