Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Oz – Säsong 1

Precis innan tv-seriernas status lyfte till en helt annan nivå under slutet av 90-talet, tack vare flaggskepp som Sopranos och Vita Huset, producerade HBO en egensinnig fängelseserie som snabbt uppnådde kultstatus: Oz.

Oz 05

Jag har en förmåga att låta tv-serier passera mig omärkt förbi när de är som mest i ropet. Kanske beror det på att jag inte är överdrivet förtjust i serier och kräver egentligen att det ska vara riktigt bra för att ens orka lägga tid på det, eller så beror det på en oförmåga att komma till skott med saker i allmänhet. Just Oz vet jag att en kompis som jag bodde med pratade mycket gott om när den gick på tv om nätterna någon gång under tidigt 2000-tal. Det lät intressant och jag tänkte att jag skulle försöka se några avsnitt någon gång. Tydligen skulle det dröja drygt tio år innan det blev av.

Oswald State Correctional Facility kallas kort och gott för Oz, både bland internerna och de anställda. Det är ett överfyllt fängelse med kriminella som avtjänar straff för grova brott. Bland fångarna finns grupperingar, hierarkier och maktförhållanden som hela tiden utmanas genom våld. I den del av Oz som kallas för Emerald City försöker avdelningschefen rehabilitera sina fångar istället för att bara förvara dem, men får hela tiden kämpa för att upprätthålla ordningen och tilltron på sin egen idé.

Oz 04

Man är inte trygg när man som tittare släpps ner mitt bland fångarna. Serien känns förbannad utan att riktigt veta vad den är förbannad på eller över och man vill inte komma i vägen för något utfall. Det är som att Oz och dess skapare Tom Fontana genom denna första säsong själv försöker förstå vad det är som provocerar och försöker formulera det genom en berättelse. Naturligtvis blir det en del kritik mot hela fångvårdssystemet och synen på kriminella, där det verkar vara lätt att som politiker plocka poäng genom att gå hårdare åt internerna genom att exempelvis dra in vissa rättigheter. Samtidigt hinner man även med dödsstraff, vikten av att ha något att tro på innanför murarna, drogernas funktion och mycket mer. Tonen är hela tiden mer konstaterande än predikande och man slipper moralkakor eller tydliga pekpinnar. I säsongsavslutningen håller dock en av karaktärerna en monolog om problemen med hela rättssystemet och hur det borde rivas upp, som träffar väldigt rätt, åtminstone för mig.

Formen på Oz bidrar till det kaotiska, oförutsägbara och otrygga där i princip vad som helst kan hända. Ett avsnitt kan börja med att lägga åtminstone tjugo minuter allena på en intrig, för att sedan göra ett snabbt språng i sidled, ta fasta på en annan karaktär och innan man vet ordet av har någon dött. Känslan är att ingen går säker. Visst är det en del av tjusningen, men det blir samtidigt lite vingligt där man som tittare hamnar vilse. Harold Perrineau (Lost) spelar seriens rullstolsburna berättare tillika gatupoet. I märkliga sekvenser där han ibland sitter i en roterande bur, ibland i någon slags glasmonter eller i något annat rum, beskriver han en känsla som uppstår i fängelset och som sedan tangerar det som händer i avsnittet. Jag tycker det är ett härligt grepp, men när man sedan ska se karaktären interagera med andra, känns det inte lika bekvämt. Jag hade nog föredragit om han enbart fick vara någon som stod vid sidan av. I övrigt får man en ganska stark känsla av filmad teaterpjäs, både av regin och skådespeleriet. Fängelset blir nästan som i Lars von Triers Dogville och vissa delar hade fungerat minst lika bra på scen. En del skådespelare klarar av det bättre och andra sämre, vissa är tyvärr påfrestande dåliga.

Oz 01

När de gjorde serien 1997 visste de knappast att den skulle visa sig vara en plantskola för tv-serieskådisar. I denna första säsong dyker som jag redan nämnt Harold Perrineau från Lost upp tillsammans med sin kollega från samma serie – Adewale Akinnouye Agbaje, som två väldigt olika fångar. Edie Falco som något år senare skulle slå igenom stort i Sopranos spelar fängelsevakt. I mindre roller dyker bland annat J.D. Williams från The Wire och Kirk Acevedo från Band of Brothers upp. J.K. Simmons som sedan skulle dyka upp i Sam Raimis Spider-Man med uppföljare, samt ett par av bröderna Coens filmer, fick något av ett genombrott som neonazistisk fånge här. Det är lite roligt att känna igen ansikten som sedan skulle bli kända.

Första säsongen är däremot inte knivskarp. Det spretar lite för mycket i berättandet och alla tvära kast tillsammans med det ojämna skådespelet gör att man hamnar lite på distans. Brutaliteten och oförutsägbarheten, där det verkligen inte känns som något annat, gör dock att det blir lockande att så småningom även se en andra säsong. Förhoppningsvis blir Tom Fontana lite mer säker i sitsen, kanske får lite nödvändig hjälp med att fila på manus, samtidigt som man själv knutit band till åtminstone några av karaktärerna. Däremot kommer jag nog inte att kasta mig över fortsättningen.

 

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Oz - Säsong 1, reviewed by Erik Nyström on 2013-12-01T07:00:35+00:00 rating 3.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 1 december, 2013