Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Planet of the Apes – Primal Collection

Planet of the Apes-filmserien, vars originaltitel på svenska logiskt nog blev Apornas planet är sannerligen klassisk amerikansk science fiction väl värd namnet (ett decennium före självaste Star Wars till och med!). I samband med släppet av purfärska Apornas planet: Uppgörelsen som hade biopremiär förra året släpper nu Fox den ultimata blurayboxen, Primal Collection, med samtliga åtta filmer om aporna som kämpar om sin egna planet. Högtidsstunden är kommen – eller?

1968-apes-0

Originalet från 1968 blev en spektakulär hit och fick snabbt fyra uppföljare samt två tv-serier, en utveckling som för övrigt inte alls var så självklar från början (mer om det nedan). Till dags dato har det kommit totalt åtta filmer i sviten, inräknat en misslyckad och utskälld remake från 2001 och två betydligt mer lyckade och hyllade reboots från 2011 respektive 2014, genomförda med den allra senaste motion capture-tekniken som vi bekantat oss med från Peter Jacksons filmer om godhjärtade små hobbits. För den helt oinsatte i franchisen Apornas planet så är det kanske inte så lite omvälvande att slänga sig över en hemmabiofeting som denna box – och den första frågan som uppstår är förstås – var börjar man? Frågar man mig så givetvis där det hela började – så den första filmen att avhandla är alltså just den första av dem alla, Apornas planet, från 1968. Efter det anser jag man inte skall gå i kronologisk ordning, då filmerna är av varierande kvalitet (minst sagt…) men mitt högst egenkomponerande fanförslag på en så kallad ”machete order” (ungefär att följa filmserien i en icke kronologisk ordning för maximal behållning av densamme) följer nedan.

Så till handlingen – originalet Apornas planet handlar om den misantropiske Taylor och hans astronautkollegor som överger sina liv på jorden för att bege sig ut i rymden i hopp om att finna intelligent liv i universum. Via tidutvidgning hamnar de tusentals år framåt i tiden och skeppet deras kraschar på en ödslig främmande planet, där sadistiska och mycket otäcka uniformerade apor härskar, medan människorna är reducerade till något som liknar stumma djur, och som används som slavar eller dödas för höga nöjes skull. Den tillvaro som Taylor hamnar i är med andra ord den värsta tänkbara. Han söker en väg ur sin fångenskap, och får hjälp av två vänligt sinnade forskarchimpanser, Cornelius (Roddy McDowall) och Zira (Kim Hunter), och under sin flykt från de fientliga aporna konfronteras han med en sanning han inte helt gillade att möta…

1968-apes-3

Även om det var ett tjugotal år till inspelningsbudgetar på hundratals miljoner dollar, innebar det ändå en ekonomisk risk att göra film på fransmannen Pierre Boulles, författaren bakom Bron över floden Kwai, hyllade science fiction-roman, La planète des singes från 1963. Boulle själv ansåg att boken var fullständigt ofilmbar, och risken med att försätta alla dessa skådespelare i apkostymer fanns förstås risken att åskådarna skulle skratta åt filmen.

Castingen är dock närmast perfekt i Apornas planet. Stjärnan Heston, från början rentav osympatisk och barsk men som gradvis finner sin mänsklighet under pressade förhållanden, är övertygande och skådespelarna i apkostymer svarar för gripande och seriösa rolltolkningar som tränger igenom maskerna. Något jag reagerade över efter att upplevt den igen i blurayformatet är en genomträngande undergångskänsla – även om den kanske idag klassas som ett familjeäventyr finns det ett ständigt närvarande obehag, och filmen lämnar sina åskådare i ett tomt upplösningstillstånd. Det är rakt igenom skickligt genomfört, begränsade ekonomiska medel till trots. Filmen är science fiction när det är som allra vassast och har all rätt att titulera sig som en verklig klassiker i genren.

1968-apes-1

Finns det något negativt att säga om den allra första Apornas planet-filmen? Mja, alla delar av intrigens upplägg känns något daterare, och vissa grepp är lite för välbekanta – för att inte säga utnötta. Humorn är till viss del påklistrad och fungerar på sina ställen inte alls, vilket man också skulle bli varse i de fyra uppföljarna där den fick ännu större spelrum. I övrigt är filmen ett riktigt måste! Sannerligen om du är fan av genren.

Vi tar oss i denna egenkomponerade ”machete order” oss INTE an de fyra mer eller mindre lyckade uppföljarna till Apornas planet utan hoppar hela 40 år framåt i tiden, till 2011, och siktar oss in på den första lyckade rebooten, Apornas planet: (r)Evolution (ännu en svensk fånig titel, och jag som trodde man hade upphört med sådant, suck…). Här är upplägget till historien om aporna en helt annan – nu har man moderniserat historien, inte bara tekniskt utan även innehållsmässigt – vi befinner oss nämligen nu på planeten Jorden i modern tid och handlingen kretsar kring en hänsynslös strävan efter pengar genom banbrytande läkemedel, djurförsök som spårar ur och genmanipulerade intelligenta apor som genom en virusmutation gör revolt mot mänskligheten. Det låter vid första anblick lite svårt att ta på allvar men nu har storyn en mer realistisk ton än någonsin tidigare, mycket tack vare den fantastiska CGI-tekniken man utvecklat genom åren som nu gör dessa primater ruggigt trovärdiga. Andy Serkis – världens mest berömda motion capture-skådespelare, gestaltar den smartaste av aporna, den revolutionäre ledaren med den passande namnet Caesar (som för övrigt är en gliring till en av de ”gamla” uppföljarna från 1970-talet, Erövringen av apornas planet).

2011-apes-2

Fokus ligger främst på aporna och tveklöst mest helt på Caesar, och filmens största styrka – men även dess svaghet – är att man uppenbart sympatiserar långt mer med aporna än vad man gör med de mänskliga karaktärerna. De är som sämst bedövande tråkiga och definitivt onyanserade (i synnerhet en illasinnad djurplågare till apskötare). Även den främste karaktären – den välmenande forskaren Will, spelad av James Franco, når inte fram och faller platt. Freida Pinto spelar kvinnan vid hans sida, och har ingen funktion överhuvudtaget. Denna film är och förblir helt och hållet apledaren Caesars – eller Andy Serkis (han som hostade liv i Gollum) – han räddar inte bara sina kompisar utan även hela filmen. Via sitt motion capture-framförande skapar han en genuin karaktär och det är rentav en otrolig prestation. Man kan helt enkelt inte tänka sig en annan person i den här rollen. John Lithgow, i en mindre men viktig roll som en demenssjuk far, gör också en storartad insats som är väl värd att nämnas, och han lyser starkast bland de ”mänskliga” prestationerna i filmen.

I sin helhet är Apornas planet: (r)Evolution en riktigt spännande, likväl dyster undergångshistoria som engagerar. Storyn är till viss del förutsägbar men det är ändå väl genomfört, känns nyskapande och med en allvarsam ton som gör att man till fullo köper premissen med smarta, revolutionerande apor. Man kan ju förstås ändå vara allergisk mot tanken på att se datoranimerade schimpanser av rent estetiska skäl (dvs att det helt enkelt ser larvigt ut), men här fungerar det vanvettigt bra. Det oundvikliga slutet fungerar egentligen endast som en cliffhanger till nästa film i ordningen, Apornas planet: Uppgörelsen, som är alltså den senaste som kommit.

DAWN PLANET APES MOV

Ett decennium efter händelserna i Apornas planet: (r)Evolution har viruskatastrofen brutit ut på global skala och utplånat stora delar av jordens mänskliga befolkning när handlingen tar vid i Apornas planet: Uppgörelsen. En grupp virusresistenta människor från ett återuppbyggt litet samhälle ger sig in i skogen för att undersöka möjligheten att ta kraft från en damm, men hamnar mitt i ett territorium av de nu mobiliserade aporna. Efter en inledande konflikt går apledaren Caesar (Andy Serkis) med på att låta människorna arbeta vid dammen, men en annan apa, Koba (Toby Kebbell), bär på bitterhet och plågsamma minnen från tiden som fångenskap hos människorna, och hetsar till fullskaligt krig. På människornas front står Malcolm (Jason Clarke), förnuftets röst som söker fred och ledaren Dreyfus (Gary Oldman), som pressas av det explosiva läget och vill bemöta våld med våld. Vad kan Caesar och Malcolm göra för att skydda och inte förråda sin egen sort?

Apornas planet: Uppgörelsen är liksom föregångaren genomarbetad, och tillför den allvarsamma sagan en känslosamhet – men också en något hög dos sentimentalitet jag personligen inte välkomnar. Det finns ett par utdragna snyftscener jag gärna hade skippat och de mänskliga karaktärernas dialog är fortfarande onyanserad, och vissa av dem är ibland helt överflödiga. Till exempel en duktig barnskådis som Kodi Smit-McPhee slösas i mitt tycke bort och är en närmast viljelös spoling, med knappt några scener värda att minnas. Gary Oldman, människornas ledare, har heller inte överdrivet intressanta repliker att arbeta med, men gör ändå en stabil insats (och får dessutom äran att yttra f-ordet för första gången i dessa filmer!). Andy Serkis repriserar sin roll som Caesar genom sitt motion capture-framförande i rollen, och tur är väl det.

2014-apes-5

Apornas planet: Uppgörelsen har dock sina briljanta moment: en av människorna inser exempelvis apornas militära överlägsenhet vid ett stundande krig när han skräckslaget konstaterar att, ”de är inte svaga som vi – de behöver varken ljus eller värme”. En annan scen sammanfattar i sin genialiska enkelhet det mänskliga förhållningssättet till apsläktet som hotar dem. Den människofientliga mordiska apan Koba närmar sig två småpackade människosoldater som testskjuter med maskingevär. När de försöker köra bort honom under okvädingsord och vapenhot ändrar han plötsligt kroppsspråk och börjar bete sig som en tam chimpans. Han dansar, utstöter humoristiska läten och bjuder på grimaser. Soldaterna blir först förvirrade, sedan roade och hånfulla. Den nu avdramatiserade Koba skrattar de åt, för att sedan sänka garden helt – vilket förstås är ett ödesdigert misstag att begå gentemot en genmanipulerad hämndlysten primat. Uttrycket att ”spela apa” får här en helt annan innebörd.

Dessa två exempel tillhör bland de absolut vassaste ögonblicken av alla i Apornas planet-filmerna överhuvudtaget (boxen innehåller ju som bekant rubbet). I övrigt är Apornas planet: Uppgörelsen en sämre film än dess föregångare (det är alltid problematiskt att byta ut en regissör), men de båda fungerar ändå naturligt vid sidan om varandra i en pågående ambitiös filmserie. Apornas planet-filmerna är, liksom mycket annan välgjord science fiction, en allergori för de allvarliga sociala och kulturella anspänningar som finns runtom omkring oss, hela tiden – och inte minst människans respektlösa behandling av naturen med dess tillgångar. Det finns förvisso skiljaktigheter i storyn från 1968 och den från 2010-talet, men det moderna samhällets bräcklighet, och hur den destruktiva historien upprepar sig själv är ett återkommande element – det är enbart själva medlen som skiljer receptet åt. Det är tänkvärt och otäckt samtidigt som det är ett underhållande filmäventyr.

DAWN PLANET APES MOV

Boxens tre verkliga guldkorn, och de jag anser att man skall gå igenom först är alltså:
1) Apornas planet, 1968
2) Apornas planet: (r)Evolution, 2011
3) Apornas planet: Uppgörelsen,
2014

Nu till övriga filmer i sviten, nämligen de totalt fyra (!) uppföljare till originalet från 1968 (samt boxens verkligt svarta får, remaken från 2001 som däremot inte fick några sådana – puh!). När den första filmen blev så oväntat framgångsrik som den faktiskt blev, såg förstås filmbolagsdirektörer sin chans till välfyllda konton och gav klartecken till uppföljare. Problemet i sammanhanget att själva begreppet uppföljare inte alls var lika vanligt då som nu – historien hade avrundats på ett berättartekniskt logiskt sätt, och filmskaparna var totalt oförberedda på denna utmaning de nu stod inför.

1968-apes-31

Först ut var Tillbaka till apornas planet från 1970, som blev problematisk redan från start. Manuset fick skrivas om flera gånger, budgeten skars ner kraftigt och Charlton Heston ville inte alls återvända som Taylor – men lät sig övertalas och skänkte sin lön till välgörenhet. Här börjar historien direkt efter första filmen slutar. Ganska omgående blandas ännu en astronaut, Brent (James Franciscus, som gör en bra insats), in i historien. Han kraschar med ett annat rymdskepp från jorden på nästan samma plats på samma ogästvänliga planet, vilket i sig är är rätt fånigt och ologiskt, och tyder på ett manus-hjärnsläpp snarare än något annat i min ödmjuka mening. I övrigt försöker filmen till viss del återskapa undergångsstämningen i ettan, men det som tidigare berörde och skapade eftertanke, blir här mer något av en fars – ihopsnickrad av begagnad rekvisita, bokstavligen talat (vilket också förklaras i extramaterialet). En axelryckning är filmen på sin höjd.

En publiksuccé blev dock även Tillbaka till apornas planet, och bossar i Hollywood skrek efter uppföljare efter uppföljare för att blidka pengahungern. Budgeten snålades det forfarande med än värre, vilket gjorde att man fick kompromissa i såväl manus som i rekvisita. Detta märks av, värst till den grad att skämskudden måste fram. Att titta igenom filmer som Flykten från apornas planet (1971), Erövringen av apornas planet (1972) samt Slaget om apornas planet (1973) ger nämligen inte i närheten av den behållning som originalet ger, trots att man gör seriösa försök att ständigt återknyta till den. Manusförfattaren Paul Dehn behöll man, men regissörerna byttes löpande ut och fick dessutom anpassa sig efter bolagets vilja. Oavsett känns filmerna idag hopplöst daterade – men har sina små stunder, då de bjuder på gjutet och seriöst skådespeleri av främst Roddy McDowall och Kim Hunter (som alltså återvänder i flera av uppföljarna), och är en gnutta trivsamma ur den aspekten att de fungerar som ett filmhistoriskt tidsdokument av sociala ämnen som var talande för sin tid.

1968-apes-32

Ur filmunderhållningsaspekt håller de däremot inte måttet – så oartig är faktiskt sanningen. Man skulle onekligen ha slutat i tid, eller väntat på ett slugare manus – svårt att säga. Dessa fyra uppföljare är regelrätta b-filmer som man kan på sin höjd lustgöra sig åt – kryddad av kompromisser av alla dess slag, och fungerar dessutom rätt knaggligt berättartekniskt vid sidan om varandra, där man får nyttja den egna fantasin för att fylla i de logiska luckorna. Filmerna har sin plats i samlingen som kuriosa, och vars slagkraft kraftigt avdomnat genom åren, och man kan komma på sig själv att kika ner i popcornskålen då och då för att sortera bort de opoppade kärnorna snarare än att följa med i handlingen. Trivsamt för den som vill köra b-filmsmaraton någon helg med polarna eller familjen, typ.

Nu till den minst behagliga delen av denna box: nämligen Tim Burtons oändligt utskällda remake från 2001 av originalet Apornas planet. Denna film har även de mest trogna Burtonfansen fått svårt att förklara bort, och som av många räknas som hans allra sämsta film (personligen räknar jag den som själva startskottet när Burton började göra riktigt dåliga och överdådiga filmer). Rent scenografiskt och filmtekniskt finns det inte mycket att klaga på – då filmen har fint foto, ambitiösa scenbyggen och riktigt välgjorda kostymer (med närmast oigenkännliga kvalitetsskådisar som Tim Roth, Paul Giamatti och nu framlidne Michael Clarke Duncan bakom apsminket).

2001-apes-1

Vad kunde då gå så fel? Ja, det mesta visade det sig. 
Produktionen led även här av mörka moln – bland annat ett långt från färdigställt manus när inspelningarna började, avskedandet av sminkören Stan Winston och turbulenta arbetsrelationer. Burton valde att avgränsa sig från handlingen man minns från originalet totalt, och istället köra på med alla floskler som fanns i boken. Allvaret var reducerat till ett förutsägbart matinéäventyr utan vare sig spänning eller innehåll, med en misscastad Mark Wahberg i rollen som jordastronauten Leo som också får någon märkligt skruvad flört med den människovänliga apan Ari (Helena Bonham Carter), och praktkalkonen slutar på det mest knasigaste av alla sätt (Tim Roth lär själv ha erkänt att han inte förstod ett jota av vad som menades). Kanske hade den blivit en skrattretande kultrulle om den inte fullständigt pissat sönder en erkänd sci-fi-klassiker?! Oavsett – den här blurayskivan fungerar som ett underlägg, på sin höjd. Rena rama apkonsterna är vad den är, likväl ett monumentalt praktfiasko som man lär ödslat bort sanslösa 10 miljoner (!) dollar på – men nog om det skräpet nu.

Blurayproduktionen är ur alla avseenden sannerligen ambitiöst genomförd och bör tillfredsställa den mest kräsne av alla fans, på samtliga utav filmerna. Ren referensklass på bild/ljud rakt igenom, och extramaterialet är onekligen omfattande så att det föreslår. Vi talar inte timmar av material utan hela dygn snarare att plöja igenom! Att sortera är inte det lättaste men för att göra en osedvanligt lång historia kort så finns det rikligt med saker om precis varje en av filmerna, allt från det revolutionerande sminket som också Oscarnominerades, till leksaksförsäljningen som följde efter filmernas genomslag. Apornas planet-franchisen var sannerligen en riktig industri, när det begav sig! Bäst av alla dessa extras är en tvåtimmarsdokumentär, Behind the Planet of the Apes, från 1998 om den gamla filmserien, berättad av Roddy McDowall, som grundligt och granskade går igenom den fascinerande framgångssagan med Apornas planet.

2001-apes-2

Att filmatisera romanen från 1963 var nämligen ett högst riskfyllt projekt som kunde gått fullkomligen käpprätt åt helvete (vill man veta hur så kan man försöka sig på ovan nämna remake av Tim Burton). Någon avancerad makeup-teknik fanns inte att tillgå på den tiden utan fick experimenteras fram till filmen. Innan man tog sig an inspelningen gjorde makeup-artisten John Chambers en kort provfilm med Charton Heston i rollen som människan Taylor och Edward G. Robinson i apsminket som nemesisen Dr Zaius. När studiocheferna konstaterat att maskerna såg bra ut gav man Chambers 50 000 dollar till för att vidareutveckla effekterna. Robinson, som var orolig för sin vacklande hälsa och över att sitta i sminkörstolen åtskilliga timmar om dagen, hoppade av skutan och ersattes av Maurice Evans (kurisoa: orangutangen i de senaste filmerna fick också namnet Maurice, som en liten hyllning).

Man talar också öppet i dokumentären om problemen och begränsningarna uppföljarna fick. Jag bör dock höja ett varningens finger för att Behind the Planet of the Apes är fullkomligen späckad med spoilers. I de nyare filmerna får vi också massor av extramaterial och det mesta handlar om tekniken och – förstås – om Serkis och motion caption-tekniken. Intressant det med!

2014-apes-6

Människan som art är en något av en mästare på att trassla till det för sig, och man tycks aldrig vilja minnas att det var just tekniken, vår överlägsna attityd gentemot naturen och den totala avsaknad av respekt för den värld vi lever i, som tyder på att vi innerst inne är den bräckligaste och räddaste arten av dem alla. Oavsett om det är ett rymdäventyr som utspelas långt in i framtiden i en kultstämplad 60-talsrulle med vid den tiden revolutionerande sminkning – eller ett fullskaligt krig mellan två arter här i vår moderna värld, med senaste inom CGI-tekniken i bagaget, så frambringar Apornas planet med dess främsta tre filmer ett varnande budskap att kanske, trots allt, denna omättliga hunger efter teknik, makt och vetenskap som kommer slutligen leda till vår egen undergång?

Man måste förstås orka med alla dessa primater med semi-automater för att dyka ned i en så ambitiöst överproducerad blurayutgåva som denna. Att skurarna i denna box är vitt spridda är the understatement of the year. För egen del står sig originalet förvånansvärt starkt såväl idag som när filmen kom, och filmerna från 2011 samt 2014 är båda två riktigt väluppdaterade versioner av den högst allvarsamma berättelsen. Vågar man hoppas på att en trea kommer så kan man i alla fall säga att man är på förbannat god väg att skapa en trilogi som åtminstone inte skäms för sig. 70-talsuppföljarna är mer trivsam kuriosa i sammanhanget men har fallerat med tiden, och bottenskrapet från 2001 vill man inte kännas vid alls. Den som gillar utgåvor med extramaterial får parodiskt mycket att frossa i på alla tänkbara fronter. Respektabla film- och sci-fi-fans har här sannerligen något att bita i.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 1.0/5 (1 vote cast)
Planet of the Apes - Primal Collection, reviewed by Claes Lindman on 2015-01-24T08:52:05+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.
Claes Lindman

Latest posts by Claes Lindman (see all)

Publicerad den 24 januari, 2015