Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Point Blank (1967)
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (1 vote cast)

Point Blank (1967)

Om det är någon som är född att vara på hämnarstråt är den den ikoniska skådespelaren Lee Marvin. Det tar regissören John Boorman fasta på i sin första film på amerikansk mark när han skapar en fantastisk blandning av thriller och moderniserad Film Noir med en alldeles speciell känsla.

Walker blir förrådd av sin kumpan, skjuten och lämnad som död under en kupp mot en pengatransport på Alcatraz. Fast besluten att hämnas och ta tillbaka pengarna som rätteligen tillhör honom arbetar han sig upp genom organisationen som visar sig dra i trådarna. På vägen tvingas han gå via sin hustru som var med och lurade honom, dennes syster och sin före detta bästa vän.

Om historien låter bekant så kan det bero på att Brian Helgeland gjorde en slags remake med titeln Payback 1999 där Mel Gibson spelade huvudrollen. På kommentarspåret berättar Boorman att han själv tyckte illa om det första utkastet av manuset och gjorde en hel del revideringar. När han sedan såg filmen med Gibson tyckte han storyn var så pass den lik den första versionen han själv ratat att han undrade om något gräv upp det ur en papperskorg och sedan filmat det 30 år senare. Egentligen är Point Blank en ordinär historia om hämnd med ganska tunna karaktärer och förutsägbart händelseförlopp, men Boorman släpper loss kreativiteten så pass mycket att den blir mycket mer än så.

Trots att filmen egentligen kom någonstans i skarven innan den konstnärliga friheten och det barriärbrytande tänket gjort sitt intåg i Hollywood är det en thriller som tar sig en hel del friheter (precis som jag gör när jag väljer att kalla den för Film Noir). Klippningen är bitvis uppbruten och tillåts följa ett mer associativt förlopp, där kronologi inte är lika viktigt som känslan det förmedlar. Valet att ständigt återkomma till den sekvens där Walker och kumpanen som sedermera lurar honom befinner på golvet under något slags fest är ett exempel på det detta. Ett annat är den magiska sekvensen där Walker kommer gående i en korridor med klapprande fotsteg, där ljudet från dessa ligger kvar över bilder som visar hur han letar reda på sin hustru och inväntar rätt tillfälle att ge sig till känna. Scenerna kring och efter konfrontationen med hustrun har även något drömskt och surrealistisk över sig, där interiörerna i lägenheten sakta tycks försvinna samtidigt som tiden upphör att existera.

Mitt i berättarexperimenten och den relativt banala intrigen vandrar så Lee Marvin omkring i huvudrollen, som en slags bister cowboy utan något egentligt förflutet. Alltid reslig, slank och kraftfull, med det kännetecknande stenansiktet. Få skådespelare har samma fullkomligt naturliga utstrålning, framförallt som stenhård, iskall och obeveklig, som Marvin. Hade huvudrollen spelats av någon annan hade Point Blank garanterat inte fungerat så bra som den gör. Även Angie Dickinson gör, precis som oftast, bra ifrån sig med sin svala stjärnglans.

I övrigt ser filmen ut som en ganska typisk välkammad gangsterhistoria från mitten av 60-talet med eleganta kostymer och klänningar. Bildsnitten är lyxigt och modernt komponerade samtidigt som historien accelererar framåt i hög fart. Ibland lyser det enkla och alldeles för underutvecklade igenom, med korkade skurkar som inte klarar av någonting, utan helt lämnas åt sitt öde att bli pulvriserade av Walker. Det blir lite problematiskt när filmen till stora delar ger sken av att vara smartare än vad den är, när man skrapar lite på ytan. Å andra sidan är det en väldigt fin yta med mängder av intressanta infall i skaparprocessen. Visst kom John Boorman att göra några underbara filmer med en helt egen identitet på senare under karriären, så som Deliverance eller Excalibur, men man önskar ändå att han kastat en blick tillbaka mot Point Blank och gett oss något liknande igen.


VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (1 vote cast)
Point Blank (1967), reviewed by Erik Nyström on 2013-01-18T17:00:35+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 18 januari, 2013