Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Pumpkin
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Pumpkin

Under några år i början av 2000-talet köpte jag alla filmer med Kevin Spacey och Christina Ricci. Det blev ganska ohållbart eftersom de alltid var bättre än filmerna. Men å andra sidan hade jag aldrig upptäckt fina filmer som Hurlyburly och The Big Kahuna med Spacey eller den underbara Pumpkin med Ricci om jag inte chansat under de där åren. Pumpkin har fortfarande inte importerats till Sverige och nu tänker jag försöka övertyga er om att köpa den ändå.

Christina Ricci spelar överklassflickan Carolyn som kommer tillbaka till College efter ett lov och får reda på att hennes studentförening beslutat att de ska hjälpa särskoleelever att träna inför ett sportevenemang för handikappade. Denna välgörenhet handlar givetvis om att de vill vinna någon typ av tävling mot en annan studentförening. Det hela är lika noga uträknat som att de måste måste acceptera ett visst antal asiatiska och svarta flickor i sin förening för att framstå som acceptabla.

Det är vansinnigt roligt att se de bortskämda flickorna konfronteras med någonting som inte är vackert och perfekt. De blir förvarnade att handikappade lätt blir sexuellt upphetsade och deras första möte med det okända är minst sagt laddat. För Carolyn blir det en traumatisk insikt att allting inte är lika fint som i hennes värld. När pojken hon ska hjälpa börjar prata blir hon hysterisk. Pojken heter Pumpkin Romanoff (Hank Harris) och vill lära sig kasta diskus. Han blir kär i Carolyn och detta motiverar honom att anstränga sig mer än tidigare.

Pumpkins mamma (Brenda Blethyn) har vigt sitt liv åt Pumpkin sedan hennes man dog och när Pumpkin försöker frigöra sig blir det jobbigt för henne. Detta är ett sidospår i filmen som ganska tydligt visar ambitionen som finns i Pumpkin. Från gapskrattig satir kan den bli väldigt allvarlig och trots att många karaktärer är mer än lovligt dumma och oförmögna att se sitt eget hyckleri känner man hela tiden för dem. Det har aldrig fattats något beslut om Pumpkin ska vara drama eller komedi. Beroende på tittarens humör, och kanske sinne för humor, kan det vara både och i samma scen. De sista minuterna sitter jag och gråter samtidigt som jag skrattar. Det är ett slut av samma typ som det i Döda poeters sällskap, sådant brukar få mig att gömma huvudet i händerna, men detta kombineras med satiren som genomsyrat hela filmen och gör det ljuvligt.

Carolyn blir förälskad i Pumpkin och detta leder till att omgivningen tolerans prövas ordentligt. De fina flickorna har endast sett de handikappade som välgörenhetsarbete och tycker att hela deras förening dras i smutsen när Carolyn umgås privat med Pumpkin. Pumpkins mamma fortsätter att se sin pojke som någonting oskyldigt som måste skyddas och ser det som rena barnarovet när hon finner Carolyn i hans säng. Carolyns pojkvän Kent får en stor roll i filmen när han blir lämnad och ersatt av en förståndshandikappad. Ingenting lämnas åt slumpen i Pumpkin utan alla konsekvenser som uppstår på grund av det okonventionella kärleksparet får utrymme i filmen.

Regissörerna Adam Larson Broder (även manus) och Anthony Abrams har sorgligt nog inte gjort någon annan film än Pumpkin. Jag tror inte att jag någonsin sett en så konsekvent ojämn film som den. Filmens ton är väldigt unik och trots att den är nästan två timmar lång, vilket kan vara lite väl långt när man ser en komedi, känns den aldrig långtråkig. Den besvarar tittarens funderingar ända till sista bildrutan och sviker inte någon karaktär. Musiken de valt att använda i tre av scenerna är några av de mest perfekta låtarna jag hört i en film någonsin. Man kan tro att ”The Stars of Track and Field” med Belle and Sebastian är specialskriven till Pumpkin.

Rollistan var kanske inte så imponerande 2002, men tio år senare ser man att såväl Melissa McCarthy (Bridesmaids) och Oscarsnominerade Amy Adams (The Master, On the Road och Mupparna) har små roller. Michael Bacall (Django Unchained) verkar vara en av Tarantinos favoriter då han medverkat i hans tre senaste filmer och är en sådan skådespelare man känner igen men inte kan placera. I alla fall kunde inte jag det. Han har även skrivit manus till 21 Jump Street och Project X, filmer jag inte vill ta i med tång. Phil Reeves har varit återkommande i småroller i Alexander Paynes filmer Election, About Schmidt och Sideways. Dock är ingen av dem lika fängslande som Christina Ricci. Synd att hon så sällan är med i filmer som intresserar mig längre.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Pumpkin, reviewed by Mattias Berg on 2013-02-16T07:00:50+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 16 februari, 2013