Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Robin Hood

Det finns en mängd filmer och TV-serier där historien om Robin Hood berättas på rätt så skilda sätt. Disneys version med den fräcka räven måste varit den jag såg allra först som liten.

Filmen som recenseras här är från 1991, producerad för brittisk TV och regisserad av John Irvin (Hamburger Hill och TV-serien Mullvaden). Den kom med all rätt i skymundan av den större, bättre och betydligt mer kända Robin Hood: Prince of Thieves, som hade premiär samma år och där Kevin Costner kämpar mot sheriffen av Nottingham i Sherwoodskogen. 2010 regisserade sedan Ridley Scott sin version med Russel Crowe i titelrollen, men den saknade det mesta som jag förknippar med den skicklige spandexförsedde bågskytten och innehöll för mycket rustning och för lite trikå. Inget direkt bottennapp, men istället för att minnas den som en Robin Hood-film minns jag den som en seg och blodig historia där det mesta av charmen hade förvandlats till våld.

I den dimmiga skogen flyr en tjuvjägare med ett stort uppbåd av kungens arga män i hasorna, ledda av riddaren Miles Folcanet som är där som gäst till baron Daguerre. Den här gången har dock tjuvjägaren turen med sig när han råkar stöta ihop med saxaren Sir Robert Hode, earl av Huntingdon och markägare i trakten. Denne sätter sig på tvären när Folcanet vill sticka ut ögonen på jägaren, vilket inte uppskattas och det hela slutar med att Folcanet lämnas förolämpad. Detta leder till att Robert Hode blir kallad till förhör hos baronen för ett tillrättavisande, då man ju inte kan få häva ur sig vad som helst. Till en början är baron Daguerre och Robert Hode vänligt sinnade mot varandra, men vänskapen får ett abrupt slut under rättegången när den normandiska rättvisan inte visar sig stämma överens med hur Robert Hode vill tolka den. Dispyten eskalerar till än värre meningsskiljaktigheter, vilket får följden att Robert Hode förklaras som fredlös, blir av med titel, tillhörigheter och antar namnet Robin Hood.

Därmed är det nu fritt fram för filmens handling att ta itu med vad de flesta känner Robin Hood som – den modige och sluge bågskytten som tar från de rika och ger till de fattiga. Lille John, Broder Tuck och Robin Hoods följeslagare Will Scarlett är de bekanta nyckelpersonerna som den hederlige tjuven sedan stöter på när han ansluter till ett rövarband i Sherwoodskogen. Men en viktig person finns kvar att nämna. Baron Daguerres brorsdotter Marian ska nämligen giftas bort till Folcanet och hon visar sig vara allt annat än förtjust i denne. Så när den fagra Marians sympatier istället visar sig ligga hos Robin Hood blir Folcanets hämndbegär än starkare och han längtar efter att få sprätta upp honom så snart som bara möjligt.

Här spelas hjälten Robin Hood av Patrick Bergin, åtminstone för min del mest känd som Julia Roberts elaka make i Sova med Fienden, även den inspelad samma år som Robin Hood. Bergin fungerar i rollen, men övertygar mer än så gör han ju rakt inte. Antagonisten Miles Folcanet blir till en rätt så fånig karaktär, utrustad med en ännu fånigare dialektal brytning, av Jürgen Prochnow, tysken som briljerade i mästerverket Das Boot där han porträtterade ubåtskaptenen – Der Alte. Mellan herrarna står den modiga och egensinniga Lady Marian (av någon outgrundlig anledning heter hon alltså inte Marion som omslagets baksida hävdar), spelad av Uma Thurman, med den kanske bästa insatsen i filmen. På den tiden i början av sin karriär och även gift med Gary Oldman, tre år innan hon gjorde sig odödlig i rollen som Mia Wallace i Pulp Fiction. Baron Daguerre görs av Jeroen Krabbé, förmodligen mest känd för sin roll som KGB-generalen Koskov i Iskallt Uppdrag. Han lyckas inte heller speciellt bra och skådespeleriet är överlag oftast bara gapigt och jämntjockt, precis som filmen i stort.

Balansen mellan äventyr, humor och romantik delas ganska jämnt och filmen håller ett skapligt tempo. Produktionen ser inte alls illa ut, men förstörs en aning av att det faktiskt liknar ett påkostat lajv, särskilt på grund av de svaga slagsmålsscenerna där svärden känns ofarliga. Robin Hood får dessutom visa upp alldeles för lite av sina färdigheter med pil och båge och fightingscenerna med svärd och nävar är tyvärr riktigt dåliga och luktar oftast billig barnfilm. Ljudet är ibland illa synkat med läpparna, även om jag sett värre exempel och inte störs så farligt av detta. Då finns det värre detaljer att ogilla med filmen. Framförallt har den en något fånig aura över sig, vilket bland annat yttrar sig i otroligt tillgjorda gapskratt från skådespelarna. Det finns också, utöver den ganska fjantiga dialogen och det lite väl överdrivna skådespelet, en irriterande narr i filmen som jag verkligen avskydde.

Så filmen är alltså fånig, löjlig och småfjantig, men det kan kanske vara okej om Robin Hood ändå lyckas underhålla? Nja, lika blek som filmens färgpalett är också underhållningsvärdet i denna matiné. Av de få Robin Hood-versioner jag sett håller jag denna som knappt godkänd och klart sämst. Disneys film från 1973, tillsammans med Kevin Costners porträtt, är nog bäst hittills och Russel Crowe hamnar någonstans däremellan. Men det hela är naturligtvis en smaksak och du kanske kan älska denna trots mina onda ord.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Robin Hood, reviewed by Hans Råman on 2013-01-24T12:00:31+00:00 rating 2.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 24 januari, 2013