Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Säg aldrig aldrig

and so 03

Att jag inte tyckte om Rob Reiners senaste film var kanske inte så förvånande. När det bästa kritikercitatet de kunnat hitta för omslaget är ”hög mysfaktor” är det svårt att inte vara skeptisk. Desto mer förvånande var det att jag började tänka på en viss typ av spökfilmer när jag såg Säg aldrig aldrig.

Jag tycker ofta att man ganska tidigt i spökfilmer kan avgöra huruvida spökena hänger kvar och spökar för att de är onda jävlar eller för att de bara vill att de levande ska utföra något uppdrag. I de fallen då filmerna tyder på det senare (som i Sjätte sinnet och en massa spanska och japanska skräckfilmer) slutar filmerna att vara otäcka för mig. Spökena är plötsligt fullständigt ofarliga. På samma sätt är Michael Douglas (Falskt alibi) ofarlig från ett tidigt skede i Säg aldrig aldrig.

and so 06

Douglas spelar en änkling som försöker sälja huset han levde i tillsammans med hustrun och sonen. Han är en sur och bitter man av den mindre trevliga typen. Men redan i ett tidigt skede listar varenda tittare av filmen ut att Säg aldrig aldrig är en film som handlar om gubbens utveckling från uppgiven änkling till livsbejakande älskare. (Denna utveckling symboliseras i filmen av ett larv/puppa/fjäril-projekt som hans barnbarn gör i skolan. Det är faktiskt så klichéaktigt att jag blir generad.) Vi vet att det ska blir Douglas och Diane Keaton (The Big Wedding) till slut, att Douglas ska försonas med sin son och att han ska börja bry sig om sitt barnbarn. När tittaren väl listat ut detta, vilket alla som inte levt totalt isolerade från filmdramatik i hela sitt liv gör, finns det ingenting farligt i Douglas sura gubbe. Det finns ingenting han gör som har minsta vikt för filmens dramatik. Allting ska ändå ställas tillrätta. Det var detta som fick mig att associera till tråkiga spökfilmer.

and so 02

Säg aldrig aldrig passerar gränsen för det som kräver skämskudde och traskar in på områden där jag faktiskt skrattar rakt ut flera gånger åt dess uselhet. Rob Reiner (The Magic of Belle Isle) själv spelar en pianist som helt obefogat tillför filmen en snubbelscen som är en totalkatastrof i både tajming, klippning och skådespeleri. För att visa att vi befinner oss i en riktig knarkarkvart finns där en persienn som är så trasig att det är absurt. Ett tydligt tecknen på ett produktionsteam som troligen har en lika hög medelålder som huvudrollsinnehavarna. Reiner visade med Stand By My att han var en bra barninstruktör. Denna förmåga har han helt förlorat under året och drar i Säg aldrig aldrig med sig ett stackars barn (Sterling Jerins som tidigare medverkat i The Conjuring och World War Z) i sitt eget fall. Även synen på barn saknar förankring i verkligheten. Eller är det jag som har en cynisk syn på dagens barn? Jag kanske helt missat att 10-åringar går runt och håller i nallar.

and so 07

Det är tråkigt att Rob Reiner fullständigt verkar ha tappat förmågan att göra intressanta filmer. På mindre än tio år gjorde han i början av sin regissörskarriär filmerna The Princess Bride, Spinal Tap, Lida, När Harry träffade Sally, På heder och samvete och nämnda Stand By Me. Efter det har han inte gjort en enda film som känts angelägen för mig att se. Har jag missat någonting? Finns det någon av filmerna han gjort de senaste 20 åren som kan mäta sig med hans tidiga filmer?

and so 04

”Sist jag hade sex slet jag av korsbandet.” Den repliken fick mig att skratta till. Jag tycker om tanken på att vi alla kommer upp till en ålder där en ny sexpartner kommer att innebära att man i förebyggande syfte ger en hälsodeklaration till denne utöver löftet att man inte har någon könssjukdom. Jag gillar filmer om äldre. Men inte Säg aldrig aldrig.

 

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Säg aldrig aldrig, reviewed by Mattias Berg on 2015-07-29T06:43:38+00:00 rating 1.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 29 juli, 2015