Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Saints Row IV: Re-elected & Gat out of Hell
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.0/5 (1 vote cast)

Saints Row IV: Re-elected & Gat out of Hell

Saints Row gjorde entré i spelvärlden för snart nio år sedan. Det var något av en GTA-klon som ändå hade tillräckligt mycket eget DNA för att kunna överleva i samma värld som Rockstars gigant. För att försäkra sin överlevnad skulle det dock visa sig nödvändigt att Volitions Third Street Saints skulle genomgå en metamorfos. 2013 kom de tillbaka för fjärde delen i serien och nu i januari kom till slut den upphottade versionen till Xbox One och Playstation 4. Mer fullpackad och tramsigare än någonsin förut.

7

Resan som Third Street Saints har gjort har varit en härligt bisarr sådan. Från att ha varit ett litet okänt gäng från Stilwater till att, i den tredje delen, bli ett populärkulturellt fenomen för att nu utgöra de essentiella delarna av Vita husets stab. Och jag, i rollen som the Boss, är självklart USAs president. Som i verkligheten har presidenten många viktiga uppgifter, på väg till en viktig presskonferens måste jag snabbt göra valet om en cancervaccin ska skapas eller om all världens hunger ska stoppas. och i The White Cribs korridorer märker jag att folk respekterar sin manligt muskulösa, papiljottbärande president med mustaschen påtuschad på läppen och sin mörka respektingivande kvinnoröst. Karaktären formgav jag själv i den nästan Elder Scrolls-detaljerade karaktärsskaparen. Tyvärr invaderas jorden av de ondsinta Zin innan mitt val att påbörja produktionen av cancervaccinet hunnit bära frukt. Snart befinner jag mig i en Matrix-inspirerad simulation där Zins ledare, Zinyak försöker hålla mig fången, men med hjälp av Saints egna datorgeni, Kenzie, blir tyglarna allt mer fria, och förhoppningen om att kunna återvända till verkligheten och besegra honom på vår egen spelplan känns inte alls orimlig.

SaintsRowIV-2013-09-07-17-03-19-17

Det är en galen start som går i toppfart, men inte riktigt ännu ska crazy-kurvan räta ut sig. Väl inne i simulationen begåvas spelaren nämligen med vad som närmast kan liknas vid superkrafter. Att vara övermänskligt snabb, att med enkelhet kunna hoppa upp på hustak och förmågan att skrevsparka sina motståndare så att de för några korta sekunder lämnar planetens yta kan väl knappast ses som något negativt för någon som, så gott som på egen hand, ska stå emot en hel här av onda utomjordingar. Att ta sig från ena sidan av den vidsträckta staden, till den andra, tar med hjälp av dessa krafter inte ens en minut. Det kan låta som en fånig gimmick men att spela ett open world-spel med de förmågorna ger en helt annan känsla än vad som erbjuds i andra spel av samma sort. Det är närmre en extremare, långt mer mångsidig, variant av Infamous-spelen än vad det är GTA. Men det märks att det är byggt på samma grund som föregående delar i serien. För den som skulle vara på mer Grand Theft Auto-humör än mig så finns fortfarande valet för presidenten att ge någon stackare som råkar köra förbi i rätt sorts bil ett par rejäla smällar i nyllet, för att sedan äntra fordonet och så småningom kanske hacka sig in i den lokala Rim Jobs-verkstaden och hotta upp sin nya kärra till en riktig blickfångare.

Att hoppa från ett höghustak och glidflyga så långt man bara kan är helt klart mer min melodi. Att det dessutom finns hundratals så kallade data clusters spridda över hela staden gör att det börjar rycka ordentligt i tvångssyndromsfingrarna. Ju fler av dessa som samlas, desto mer kan ens nyfunna förmågor uppgraderas. När man börjar få tillgång till de mer offensiva krafterna blir girigheten och lusten att bli starkare nästan övermäktig. Och denna jakt, ett moment som i många spel känns som ett tafatt försök att ge spelet artificiell livsförlängning, känns här ständigt belönande. Detta tillsammans med de handlingsdrivande uppdragen är för mig själva köttet i spelet som erbjuder en härligt varierad upplevelse. Story-uppdragen förvånar ofta i sin variation och påhittighet och under hela spelets gång känner jag mig aldrig trött på äventyret som de erbjuder. Det flygs rymdskepp och jätterobotar, jag slåss mot gigantiska humanoida energidrycksburkar såväl som flygande toalettstolar. Ofta är det självklart rätt så sedvanliga strider men med en tokig arsenal al á Ratchet & Clank för en något äldre, men samtidigt omognare, publik. Det är bra och stökig action med superkrafter och superhäftiga vapen – bara inte samtidigt. Många gånger känner jag mig hindrad av att jag inte tillåts blanda användandet av de båda, jag vill väldigt gärna kunna svepa ner från skyarna vilt skjutandes med dubbla Uzis, men man kan väl inte få allt antar jag.

saintsrowiv_10a

Ofta anser jag sidouppdragen vara den absolut svagaste delen i open world-upplevelser av detta slag, och Saints Row IV är till min besvikelse inte undantaget som bekräftar regeln. Allt som inte är del av huvuduppdragen känns i stort sett som sämre varianter av likadana uppdrag som jag redan spelat. Lyckligtvis är själva manuset, även under dessa uppdrag, nästan alltid en smärre njutning för en sinnesslö soffliggare som mig, och Volition har varit sjysta nog att inkludera uppdragets belöning i uppdragsbeskrivningen så att jag aldrig behöver spela långdragna sidouppdrag för att sedan känna mig snuvad på konfekten. Det känns som att spelet och jag i många fall är på samma våglängd, när jag vill att det ska underhålla mig så levererar spelet alltid riktigt högoktanig underhållning. Men på mindre medgörligt humör blir spelet också sämre.

Denna lyxiga re-elected-utgåva levereras fullpackat med extramaterial i form av bland annat två story-DLCs: Enter the Dominatrix samt How the Saints Saved Christmas. Båda två av dessa erbjuder ungefär vad man kan gissa av deras titlar och båda tar formen av ett extra uppdrag som är extra långt och extra välfyllt både ur manus- och gameplay-synpunkt. En koncentrerad portion Saints Row IV helt enkelt. Personligen kände jag att Dominatrix-temat blev lite väl mycket efter ett ganska kort tag, och det långt mer smakfulla julavsnittet var tyvärr en ganska buggig upplevelse,  men inte tillräckligt så för att stå i vägen för min julstämning såhär i februarisolen.

xmas_reindeer_disable_720p

Gat out of Hell är namnet på den fristående expansionen som följer med i paketet. I stort sett är det ännu en förlängning där fokus dock inte ligger på the Boss. Johnny Gat är den, med råge, hårdaste medlemmen i Saints som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom. När självaste Djävulen kidnappar the Boss för att gifta bort sin dotter, Jezebel till honom lyder därför inga tvivel om att Johnny ska ta sig till helvetet och skjuta den mörkrets härskare i huvudet. En uppenbart felfri plan vars detaljer rätas ut under resans gång. Att bli vän med notoriska helvetesinnevånare såsom kapten Svartskägg och William Shakespeare är givna punkter på ”göra Djävulen förbannad”-agendan.

SR4_Gat_Sloth

Helvetet är en härlig liten skådeplats fylld med både intressanta miljöer och personligheter, inte minst Johnny Gat själv. Och Johnnys änglavingar ger en ny nivå av rörlighet till ett spel som redan var extremt flexibelt på just den punkten. Tyvärr speglas inte den flexibilitet i uppdragen som man utför. Det finns en handfull olika sorters uppdrag som tycks upprepas gång på gång utan någon riktigt genomtänkt bakgrund, men med tanke på detta kapitels välavvägda längd är det inte något som stör mig. Jag tycker att det är värt att ta sig igenom detta bara för musikalbiten i mitten, det som man ju saknar i allt för många spel. För den envetne 100%-aren finns det helt klart material att gräva i tills man blir grå men om man bara vill uppleva Gat out of Hell är det en riktigt charmig upplevelse. Som går ut på skjuta Djävulen i huvudet.

saints-row-gat-out-of-hell

Saints Row IV: Re-elected innehåller extremt mycket spel. Det är roligt att spela och det riktigt bra skådespelet, de smarta musikläggningsvalen, manuset och designen gör det roligt att bara vara åskådare. Dub step-geväret, den helt förvridne presidenten och de oräkneliga äventyr de har tillsammans är helt enkelt underhållande. Förutom sin rena storlek känns det dock inte ofta som ett spel som är gjort till de nya, starka konsolerna. Grafiken är inte alltid en fröjd att beskåda men den lyckas i alla fall leverera vad Volition vill säga. De ville visa att Saints Row kunde ta ett steg i en annan riktning och fortfarande i grund och botten vara en del av samma serie som de påbörjade 2006, och det lyckades de med.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.0/5 (1 vote cast)
Saints Row IV: Re-elected & Gat out of Hell, reviewed by Gabriel Hector on 2015-03-07T08:00:30+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.
Gabriel Hector

Latest posts by Gabriel Hector (see all)

Publicerad den 7 mars, 2015