Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Scarface

Idén till att göra en remake av Scarface, en gangsterfilm från 1932, med Paul Muni i huvudrollen var Al Pacinos. Idén att förflytta handlingen till 80-talets Miami var Sidney Lumets. Manuset skrevs av Oliver Stone och var inte alls vad Lumet hade tänkt sig, han lämnade projektet och in kom istället Brian De Palma. Tillsammans skapade denna trio kreativa herrar något extravagant. Som en sorts skruvad metafor för idén, att alla kan skapa sin egen lycka i ”The land of opportunities”, har Scarface under åren som gått fått en stadigt växande skara fans och kultföljande, något som kanske inte bara varit av godo med tanke på huvudpersonens karriärval. Vare sig man gillar Scarface eller inte, så kan man lugnt säga att den lämnar ett avtryck, ett ofta oförglömligt avtryck. Scarface_4_small

I filmens prolog får vi veta att Fidel Castro tillfälligt öppnade gränsen för att tillåta anhörigutvandring från Kuba till USA. Året var 1980. När gränsen stängdes efter några veckor (det egentliga fönstret varade i 6 månader) hade över 125.000 kubaner anlänt till Florida. Av dessa var uppskattningsvis 25.000 kriminella som Castro passade på att slänga ut från sina fängelser. Bland dem återfinns filmens huvudperson, Tony Montana, en kaxig, självsäker och fullkomligt livsfarlig man, som bara har en sak i huvudet – att bli framgångsrik. Efter att Tony och hans partner Manny (Steven Bauer) utfört ett beställningsmord, kompenseras båda med uppehållstillstånd och arbete på ett sjabbigt gatukök i väntan på större uppgifter. Inträdesprovet till de stora grabbarna kommer i form av ett knarkinköp som iscensatts av Mannys kontakt Omar (spelad av en lysande F. Murray Abraham), som i sin tur är en underhuggare till knarklangaren Frank Lopez (Robert Loggia). Tonys excentriska attityd gör att han snabbt avancerar till toppen inom Franks organisation, men nöjer han sig med det?Scarface_4

En gång i tiden var Oliver Stone en av Hollywoods främsta manusförfattare och karlen kan fortfarande slänga ihop ett bättre manus än de flesta andra. 80-talet är hans hitintills starkaste period, men genombrottet kom redan 1978 med manuset till Midnight Express. Brian De Palma räknas till den så kallade ”brat-generationen” av filmskapare som via examen från filmskolan bröt sig in i och förändrade maktstrukturerna inom Hollywood. De Palma hade vid det här laget både visat sig vara en visuellt kompetent regissör samt någon som inte hade några problem att ha ihjäl folk i sina filmer. Två egenskaper som han skulle dra nytta av i Scarface. Att det sedan var Al Pacino som skulle leverera de många bevingade orden från Stones superba manus, under regi av en regissör som redan från början bestämt sig för att göra en film med alla reglage skruvade förbi max, skulle visa sig vara en fantastisk explosiv kombination.

Al Pacinos gestaltning av kubanske immigranten Tony Montana, är så ”in your face”, så jävla ”fuck you”, att jag fortfarande häpnar, trots att jag sett filmen dussinet gånger. Pacino fullkomligen tuggar i sig allt och alla som kommer i hans väg. Blicken är knivskarp och penetrerande och det är omöjligt att slita blicken från honom under filmens 170 minuter. När skådespeleri diskuteras ur en filmvetenskaplig synvinkel, är ett vanligt resonemang att uppfattningen om vad som är realistiskt eller inte, förändras över tid. Det som ansågs väldigt trovärdigt för 50-60 år sedan, kan idag uppfattas som överdrivet och teatraliskt. Det är nu över 25 år sedan Scarface hade premiär, men jag törs påstå att Pacinos insats inte har något bäst före datum. Det geniala med Scarface är approachen, målsättningen var inte realism, målsättningen var en visuell och känslomässig kölhalning av publiken. Detta gällde även skådespeleriet. När man tar en sådan risk med en film så hänger allt på om råmaterialet räcker till. Med Oliver Stones manus som grund, en skådespelarensemble som födda för uppdraget och en gränslös regissör, räckte det till och blev över.Scarface_3_small

Mycket av styrkan i Scarface ligger i dialogen. Och det pratas väldigt mycket i filmen det skall gudarna veta. Men det finns en genomtänkt poäng med varje scen i filmen, berättandet är starkt framåtdrivande, vilket gör och den blir aldrig seg trots sin längd på 170 minuter. Det finns en hel del underfundig humor i filmen, som lättar upp de mer allvarsamma scenerna.  Dynamiken mellan skådespelarna är helt underbar och man känner att de verkligen gillade materialet. Skådespelare som Robert Loggia, F. Murray Abraham, Steven Bauer och en då, i det närmaste okänd, Michelle Pfeiffer är alla perfekt rollbesatta. Lägg det faktum att ordet fuck förekommer 226 gånger i filmen åt sidan, för den här filmen innehåller så mycket mer, ta en ny titt om du inte tror mig!

Filmens sceneri är en fröjd för ögat och man kan inte annat än imponeras av de konstruerade miljöerna, med Tonys palats som kronan på verket. Musiken av Giorgio Moroder är en perfekt matchning till den pastellfärgade världen och de vita kostymerna. De Palmas rörliga kamera kommer till sin fulla rätt i denna gangstersaga på syra, eller skall vi säga kokain? Och Al Pacino är oförglömlig som mannen med ärret och pudrad näsa.Scarface_2_small

När det gäller utgåvan så kommer den med ett 7.1 ljudspår som kompletterar det tvåkanaliga originalspåret. Den nya mixen håller en bra kvalitet rakt igenom. Bilden däremot är mer ojämn och varierar från alldeles lysande till uppenbart digitalt åtgärdad. Trots detta har Scarface såklart aldrig sett bättre ut och vi lär nog inte få se någon ny transfer under de närmaste åren. Extramaterialmässigt saknar den svenska utgåvan originalfilmen från 1932 som finns med på den amerikanska limited edition-utgåvan, vilket är lite trist. ”The Scarface Phenomenon” är en intressant dokumentär som betraktar Scarface ur ett populärkulturellt perspektiv. Materialet är nytt och BD-exklusivt och är ett välkommet tillskott till det övriga materialet som känns igen från den tidigare DVD-utgåvan. Totalt sett en bra utgåva som inte borde göra fanet besviket.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.0/5 (8 votes cast)
Scarface, reviewed by Erik Larsson on 2013-02-23T07:00:08+00:00 rating 4.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Erik Larsson

Från att tidigare ha grottat ner mig i allehanda startelvor, laguppställningar och formationer inom de flesta idrotter, går min tid nu istället till att fördjupa mig inom filmens värld.

Latest posts by Erik Larsson (see all)

Publicerad den 23 februari, 2013