Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Solaris (The Criterion Collection)

Man tänker nog lätt att Solaris, eller vilken annan film som helst av Tarkovsky för den delen, ska ligga på en överdrivet hög intellektuell nivå och vara svårtillgänglig, vilket säkert kan avskräcka många. Jag håller inte riktigt med. Det handlar minst lika mycket om att känna och bara följa med i intrycken, som att behöva tänka.

Man får inte vara den rastlösa typen om man ska sätta sig ner med Solaris. Den är medvetet långsam och tålamodskrävande, där många argumenterat för att de inledande 45 minuterna minst lika gärna hade kunnat få landa på klippbordets golv. Innan vi hamnar på rymdstationen där den huvudsakliga handlingen utspelar sig, får vi lära känna huvudkaraktären Kris under en vistelse i föräldrahemmet på landet, där bakgrundshistorian presenteras genom klipp från någon slags konferens. Solaris är en station placerad ovanför en mystisk ocean i rymden som mänskligheten tidigare velat utforska. Med tiden har intresset svalnat och den är numera bara bemannad med tre personer. Då mystiska hallucinatoriska fenomen observerats av de som vistats där, får Kris uppdraget att åka dit för att undersöka vad som kan orsaka dem. Jag tycker inledningen är så pass fängslande att titta på att filmen känns onödigt koncentrerad utan den och grunderna för flera teman hade försvunnit, som exempelvis nostalgi eller saknad. Vi hade även gått miste om vackert foto som sätter an tonen.

De följande två timmarna av Solaris utspelar sig på rymdstationen, där Kris blir varse de märkliga fenomenen som för honom gestaltar sig genom en uppenbarelse av hans hustru Hari som varit död i tio år. På något vis verkar det som om närheten till den mystiska oceanen har en förmåga att dra fram minnen ur människor och göra dem verkliga. Allt för verkliga ska det snart visa sig, då Hari drabbas av existentiella frågor kring vem hon egentligen är, om hon inte är Kris hustru. Allting är hela tiden väldigt avdramatiserat och stillsamt.

Det är svårt att inte bli högtravande när man ska börja försöka nysta i de teman och de känslor som egentligen utgör kärnan i filmen. För mig handlar det mycket om ungefär samma desperata längtan efter kärlek, eller kanske snarare smärtsamma saknad efter en kärlek man själv försakade, som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Huvudkaraktärerna väljer att mot bättre vetande låta sig falla tillbaka i något som inte kan sluta lyckligt, bara för att unsen av lycka trots allt kanske gör livet bättre. Är de då romantiker eller idioter? Tappra eller svaga? I Solaris finns även en känsla av skam hos Kris, då han dels känner att han inte behandlade sin hustru speciellt väl medan hon levde och då han dels är medveten om att den plågade kvinna som finns vid hans sida är hans egen skapelse. Hur han än gör kommer hon att återvända så länge han befinner sig på Solaris och hon blir hela tiden mer medveten om vem hon är, eller kanske snarare inte är, men ändå väljer han att stanna kvar. Det är både ganska lätt att identifiera sig med känslorna och även känna hur smärtsamma de är.

Tarkovskys fascination för minnen och barndomens känslointryck får stort utrymme. Jag har lätt för att fastna för idén med att vilja leva kvar i det förgångna, i hur man upplever att man hade det som barn. Här får vi via målningar, associationer och invävda tillbakablickar uppleva ögonblick ur Kris uppväxt, med ett skimmer av att saker var enklare då, hade mer betydelse. Att föräldrarna utgjorde den enda sanna tryggheten. Även det kan göra ont att titta på. Som synes är Solaris inget som får en att studsa av glädje, det är deppigt, men såklart även väldigt vackert. Och är det ändå inte så att känslan av att komma i samklang med något, om än dystert, ändå kan göra en ganska upprymd?

Det finns även anspråk på resonemang kring meningen med livet, om existens och säkerligen även något om hur det var att leva i det kommunistiska Sovjet som reglerades av en hård censur. Någonstans tog det stopp för mig av hur mycket jag orkade eller kände mig intresserad av att ta in, utan det kändes hela tiden mer intressant med de mer känslomässigt personliga sidorna av filmen, än de filosofiska eller politiska. Samtidigt är Solaris även vacker visuellt sett och har scenerier som trots att det hunnit gå 40 år inte känns daterade eller fåniga, utan som någon slags realistisk science fiction direkt från diskbänken.

En liten fotnot bara angående utgåvan. Det är Criterion och de levererar som vanligt. Till skillnad från deras DVD-utgåva från 2002 har de nu även korrigerat missen i färgerna på några ställen. Den bör ha en given plats i filmhyllan hos science fiction-nörden och dysterkvisten.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.3/5 (3 votes cast)
Solaris (The Criterion Collection), reviewed by Erik Nyström on 2012-09-20T07:00:24+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 20 september, 2012