Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Sunset Blvd.

Odödlig klassiker om en tillsynes lika odödlig Hollywood-drake i en mix av Film Noir, gotisk melodram och tragedi som erbjuder andningshål i form av syrligt svart humor.

En av de där ljuvligt mörka hörnpelarna i Hollywoods klassiska repertoar. Regisserad som en storfilm, spelad som en storfilm och ihågkommen som en storfilm, där samtliga inblandade agerar på toppen av sin förmåga. Skådespelarinsatserna till trots, är frågan om inte regissör Billy Wilder, med bland annat The Apartment och Stalag 17 på sin resumé, är den som tar störst plats. På något vis blir jag påmind om hur Ang Lee regisserar, när han är som bäst, när man känner hans närvaro i varje scen, utan att filmen för den skull har någon viss gimmick eller stämpel på sig. Att Wilder förlorade slaget om bästa regi vid Oscars-galan till Joseph L. Mankiewicz för dennes insats i hjälplöst föråldrade All About Eve, känns så här i efterhand ganska eländigt.

Eländigt är dock bara förnamnet i Sunset Blvd. Handlingen kretsar kring en utblottad manusförfattare, Joe Gillis, som av en slump hamnar hemma hos en bortglömd före detta Hollywoodstjärna, Norma Desmond, som falnade snabbt när ljudfilmen gjorde sitt intåg. De inleder ett samarbete med ett filmmanus som utvecklar sig till en destruktiv relation utan lyckligt slut. Filmen är både en samling tragiska personporträtt och ett skoningslöst frontalangrepp på filmindustrin samt hela konceptet med kändisskap och dess fula baksida.

Vore det inte för den sarkastiska voice overn som William Holden ger för att förklara Gillis tankar och de komiska poänger den plockar, skulle nog Sunset Blvd. vara för dyster för sitt eget bästa. Nu får den en slags ironisk knorr som inte distanserar mig på ett dåligt sätt, utan snarare bara placerar mig på lämpligt avstånd från tragedin. Det är plågsamt att se Gloria Swanson agera en slags mardrömsversion av sig själv, då hon vid tidpunkten för filmen var en bortglömd före detta stumfilmsaktris, förlorad i drömmar om hur det var och förhoppningar om att återvända. En ohyggligt sorglig karaktär, begravd i en symboliskt förfallen lyxvilla till mausoleum. Gillis förhåller sig till henne ungefär som en heroinist, där han inte kan motstå bekvämligheterna med en snuskigt rik älskarinna, samtidigt som han är väl medveten om hur nedbrytande situationen är. Någonstans får jag en känsla av att det inte bara är pengarna som håller honom kvar, utan faktiskt även medlidande. Mitt i allt det mörker som är Sunset Blvd. finns nämligen det empatiska medlidandet hos flera karaktärer som ett återkommande tema, där det nog är mest gripande i form av Erich von Stroheims karaktär Max. Smärtan i hans ögon genom hela filmen blir nästan obehaglig.

Även om jag alltid har svårt att hålla tillbaka tårarna under filmens sista, minst sagt ikoniska scen, är det ändå inget som riktigt når ända fram för mig. Det blir aldrig det där odiskutabla mästerverket, men det är fortfarande en riktigt bra film som drygt 60 år senare fortfarande står sig riktigt bra.

I väntan på Blu-ray, något som sägs vara på gång under andra halvåret 2012, håller jag tillgodo med en gammal DVD-utgåva som inte är så tokig. Bland extramaterialet kan man lyssna till ett klart godkänt kommentarspår från Ed Sikov och även se en dokumentär om filmens tillkomst. Denna utgåva brukar gå att hitta för under hundralappen och om man inte känner att man har tålamod att invänta den högupplösta utgåvan duger den gott.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.8/5 (4 votes cast)
Sunset Blvd., reviewed by Erik Nyström on 2012-05-25T16:00:15+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 25 maj, 2012