Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Taxi Driver
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.6/5 (5 votes cast)

Taxi Driver

taxi-driver2

“They’re all animals anyway. All the animals come out at night: Whores, skunk pussies, buggers, queens, fairies, dopers, junkies, sick, venal.” “Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets.”

Travis Bickle är 26 år gammal när han kliver in på personalchefens kontor i taxigaraget. Han har på sig jeans, boots och en arméjacka. Han är en ensamvarg. På frågan om varför han vill jobba som taxichaufför, svarar han att han inte kan sova på nätterna och eftersom han brukar åka runt på tunnelbanan och bussarna, kan han lika gärna ta betalt för att göra det. Bickle ser städad ut, han är lågmäld och svarar på personalchefens frågor med glimten i ögat. Han är ung, vill jobba långa pass och är beredd att åka över hela New York, även de tuffaste områdena – en väldigt anställbar person. Men vi ser att det döljer sig något annat i de där ögonen, det lurar något bakom det sneda leendet som precis tränger fram, något mörkt, en drift som skall växa sig starkare genom hela filmen.

För att gestalta ett allt djupare förfall får vi till bilder av Travis i taxin och i lägenheten, höra honom läsa från sin dagbok, där han beskriver sin bild av staden, av samhället. Allt som vi ser, ser vi genom Travis ögon, det är hans värld, hans tolkningar. När Travis inte jobbar, eller spenderar tiden i sin spartanska enrummare, besöker han någon av alla porrfilmsbiografer kring Times Square, eller så sitter han på chaffis-haket med Wizard (Peter Boyle), Doughboy och Charlie T. Men Travis är aldrig riktigt närvarande i konversationerna, han hör att de pratar men han lyssnar inte riktigt. Hela tiden är hans undermedvetna på väg någon annanstans.

taxicybill

Travis kommer träffa på två kvinnliga karaktärer, den ena är Betsy, en politisk kampanjarbetare, spelad av Cybill Sheperd och Travis drömbild av en kvinna, samt Iris, en tolv år gammal prostituerad, spelad av Jody Foster. Båda två kommer att spela viktiga roller i Travis accelererande sjukdom. Båda två är helt perfekta i sina respektive roller. Betsy är en vandrande erotisk fantasi, lika delar inbjudande som svårflörtad. Iris är den klassiska rymlingen från landet, som hamnat i klorna på en manipulerande hallick, spelad till perfektion av Harvey Keitel. Båda två, var för sig ger Travis drivkraft, en drift som leder till en mörkare sida hos honom och får honom att leva ut sina innersta tankar.

Martin Scorsese är en otroligt visuell regissör med utmärkt tekniskt kunnande, något som verkligen ger Taxi Driver en unik prägel. Allt från kameravinklar, bildkomposition, panoreringar och tiltningar – till klippningen – hjälper till att visualisera och realisera Travis paranoida medvetande för publiken. Det är så bra gjort att jag med några få undantag inte reagerar på stilen, utan dras bara med in i handlingen. Det finns inte en enda tråkig och ointressant scen i hela filmen, tempot är helt underbart. Det är först när jag i efterhand börjar studera filmen som det blir uppenbart att det var just tekniken och stilen som var två av de viktigaste delarna i Scorseses regi, och som bidrog till att han lyckades skapa den nerv som hela tiden är påtaglig i filmen. Den tighta budgeten gjorde att Scorsese skissade egna storyboards till varje scen. Kamerans placeringar och rörelser var bestämda långt i förväg. Det fanns inte tid eller pengar att spendera på fler scener eller positioner än planerat.

taxi-driverbw

Scorsese, är en av de främsta gestaltarna av New York, hans hemstad. Den urbana miljön, de skumma gränderna och de neonupplysta skyltarna som talade om namnet på det ena sliskiga haket efter det andra, var hans lekplats och hemmaplan. Tillsammans med fotografen Michael Chapman fångar Scorsese upp vibrationerna från livet på den ”riktiga” gatan, inget känns konstruerat. Många bra bilder fångades också av produktionens second unit, som åkte runt och filmade på nätterna och gav Scorsese mycket material att arbeta med i klipprummet. I och med att Scorsese befann sig på hemmaplan använde han sig av personer som han kände sedan tidigare i många av de små rollerna, riktiga New York-bor, vissa med skådespelarerfarenheter och vissa helt utan. Till och med Scorsese själv dyker upp i en liten men viktig roll, då den ordinarie skådespelaren skadade sig på en annan inspelning. Filmen är rakt igenom mycket bra castad.

Citatet i början tillhör Travis Bickle, eller egentligen tillhör orden manusförfattaren Paul Schrader. Under en riktigt tung period i livet, efter att Schrader lämnat sin fru för en ny kvinna som i sin tur lämnade honom, när han var utan bostad och utan fast inskomst, skrev han två utkast till Taxi Driver på bara tio dagar. Schrader beskriver det själv som en sorts livsnödvändig terapi, en berättelse som bara behövde få komma ut: ”It jumped out of me like an animal”. Schrader hade drivit omkring i sin bil på nätterna i Los Angeles, sovit på soffan hos sitt ex som tillfälligt upplåtit sin lägenhet till honom, när hans ensamhetskänsla började formas till en idé, en idé om en ensam man, en sjukligt ensam man. Kanske är det en sanning att riktigt bra konstnärskap bara kan uppstå om konstnären är i kontakt med sina djupaste känslor, har upplevt något riktigt smärtsamt och sedan har förmågan att uttrycka dem på något sätt.

taxidriver5

Det unika manuset, beskrivet av Scorsese som det tightaste och mest välskrivna manus han någonsin läst, låg klart 1972 och började sin rundresa i Hollywood. Martin Scorsese hade flyttat från New York till Los Angeles för att försöka skapa sin egen lycka. Där umgicks han mycket med Brian De Palma, som hade fått manuset av producenterna Julia och Michael Philips, som i sin tur hade köpt rättigheterna av Schrader. Scorsese började uppvakta paret Philips, han ville verkligen göra Taxi Driver. Vid det laget hade Scorsese bara gjort två långfilmer, studentfilmen Who’s That Knocking at My Door och Boxcar Bertha, en Roger Corman-producerad exploitationfilm, inte mycket till c.v. alltså. Det blev också svaret från producenterna, som i sin tur hade svårt att sälja in filmen till filmbolagen. Scorseses lycka var dock att Mean Streets, skriven och regisserad av honom med Robert De Niro i en av huvudrollerna, höll på att klippas. Paret Phillips besökte en screening av en grovklippt Mean Streets och blev övertygade om att Scorsese tillsammans med Robert De Niro skulle vara vad filmen behövde. I slutet av 1974 hade ryktet börja cirkulera om De Niros prestation i Gudfadern och Scorsese hade fått en framgång med Alice Doesn’t Live Here Anymore, nu blev paketet Scorsese/De Niro intressantare för filmbolagen. Filmen såldes till Columbia Pictures, men fick en snäv budget på någonstans mellan 1.3-1.6 miljoner dollar. Man visste helt enkelt inte om filmen var säljbar.

Men den absolut största delen i Taxi Drivers framgång, manuset åsido, hade Robert De Niro. Det är idag lätt att glömma bort hur otroligt bra Robert De Niro en gång varit. Med det menar jag inte att han är dålig nu, bara att han en gång i tiden var omänskligt bra. Jag blir alldeles tagen av hans insats, den är kontrollerad, återhållsam och fullständigt trovärdig. Hans transformation, från vilsen enstöring till fullblodspsykopat är monumental och saknar motstycke i filmhistorien. Som den ”method actor” han en gång var, flög De Niro hem från inspelningarna av Bertoluccis 1900 i Italien, skaffade sig en ”Hack license” och började köra Taxi i New York. Han besökte en Amerikansk armébas i Italien under sina kortare ledigheter för att träffa killar vars accent, och mer lantliga sätt skulle passa karaktären av en outsider i storstaden. Han arbetade fram ett eget kroppsspråk och en gångstil till Travis. Han modellerade fram en komplex karaktär som han sen kunde anta rollen av, med skrämmande bra resultat. Filmens kanske mest kända scen är när Travis pratar med sig själv i spegeln, de bevingade orden ”Are you talking to me?” var helt improviserade av De Niro, som fullständigt gått upp i sin rollfigur. I manuset stod det bara: ”Travis speaks to himself in the mirror.” Gestaltningen av en man som mer och mer tappar kontakten med verkligheten och blir mer och mer upptagen med sina sjuka tankar, har nog aldrig gestaltats bättre.

taxid4

Ytterligare en väldigt viktig del i filmen är musiken av Bernard Herrmann. Filmmusiken till Taxi Driver blev Herrmans sista, då han avled under slutförandet av filmen. Bland Herrmans tidigare kompositioner hittar vi bland otroligt mycket annat, Psycho, Vertigo och Citizen Kane. Scorsese kände på ett tidigt stadium att Herrmann skulle vara den enda som dög och lyckades få till ett telefonmöte. Herrmann sa först att han inte gjorde filmer om taxichaufförer, men gick med på att läsa manuset vilket han gillade och valde att komponera musiken. Till största delen bestående av blåsverk och bombastiska trummor, ger musiken oss en föraning om att domedagen snart är kommen, men även en melodiös Jazz-slinga blandas in i filmens ”Main Theme”. En i alla avseenden unik filmmusik.

När folk i min omgivning ber mig rekommendera en film, eller frågar vilken som är min favoritfilm — svarar jag numera alltid Taxi Driver. Just nu är den placerad på min förstaplats, och där har den varit ett bra tag. Taxi Driver finns bland annat att få tag på i en fantastisk fin restaurerad Blu-ray utgåva, just nu hittar du den även på Netflix. Se den, se om den många gånger, det blir inte bättre än så här.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.6/5 (5 votes cast)
Taxi Driver, reviewed by Erik Larsson on 2014-08-19T06:45:19+00:00 rating 5.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Erik Larsson

Från att tidigare ha grottat ner mig i allehanda startelvor, laguppställningar och formationer inom de flesta idrotter, går min tid nu istället till att fördjupa mig inom filmens värld.

Latest posts by Erik Larsson (see all)

Publicerad den 19 augusti, 2014