Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Tearaway
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

Tearaway

Tearaway 01

Att tillsammans med upp till tre kamrater styra varsin fladdrig trasdocka genom fantasieggande världar ligger helt klart högt upp på min lista över de bästa upplevelserna från den senaste konsolgenerationen. Med en fullträff som LittleBigPlanet i bagaget kan man tänka sig att Media Molecule inte skulle våga röra sig tillräckligt långt därifrån för att revolutionera spelvärlden ännu en gång. Nu ska de visa oss om de, med Tearaway, kan göra samma sak för det bortglömda formatet PlayStation Vita som de gjort för PlayStation 3.

Historien börjar med att man river ett hål mellan vår verkliga värld och den mer surrealistiska pappersvärlden. Genom detta hål kan man som spelare se in i den fridfulla plats som i den svenska översättningen fått namnet Vikdalen. Vad ser då Vikdalens invånare när de tittar upp i det stora hålet om inte dig – Duet. Ur solen på deras himmel kan man alltså se sitt eget anlete sticka fram som för att vaka över deras äventyr. Tyvärr är det inte bara spelaren som hittar in i hålet till deras värld utan även de ondsinta Lappisarna, små papperskuber som endast verkar vilja sätta skräck i de andra pappersvarelserna. Utöver rollen som sig själv tar man sig även an rollen som någon utav de två kuverthövdade budbärarna Iota och Atoi, som har fått i uppgift att ta itu med Lappisarna allt medan de levererar ett meddelande till det stora Duet på himlavalvet. Till en början är fiendekonfrontationerna ganska enahanda, men man hinner inte mer än att tänka på att sucka innan de förändrar det med nya fiendetyper och så småningom nya sätt ta sig an dem på. Allt detta sker i form av en tredjepersonsplattformshoppare med många roliga pusselelement. Kamerakontrollen ligger nästan till fullo hos spelet självt och man betraktar i vissa scener både sin hjälte och sitt eget ansikte på samma gång. Denna tudelade roll ger upphov till småroliga metaresonemang, men framför allt ger det källan till roligt och smart gameplay.

Tearaway  02

I rollen som Iota hoppar jag fram genom helt fantastiska landskap där varje liten detalj tycks vara gjord av papper som klippts och klistrats till perfektion. När man går i det blå papper som representerar vattendrag bildas vattenringar och stänk av vitt papper. Att se på när pappersvågorna slår mot kajen har en smått lugnande effekt i en annars stressfylld resa med Lappisar lurandes runt varje hörn. På sin väg mot solen som gäckar i fjärran möter man mängder med olika vackert designade karaktärer. Vissa, som de små ekorrarna och älgarna, är hämtade rakt ur vår egen natur medan många andra snarare är inspirerade av mytologiska figurer och ett härligt vridet sinne. Gemensamt för alla är den extrema eftertanke och kärlek som man ser ligger till grund för dem. Men det är inte bara detaljrikedomen som är ändlös, det märks även att samma sorts kärlek har lagts på både kontrollerna och spelmomenten.

Tearaway  03

Det första som händer är att man bjuds in att göra allt det här som man har längtat efter att ha en god anledning att göra med sin PlayStation Vita. Konsolen ska inom spelets första minuter skakas och kladdas på, både fram och bak, och helt plötsligt visas en potential hos konsolen som inte ens LittleBigPlanet PSVita har varit nära att visa prov på. Utöver den främre kameran, som filmar spelarens ansikte, används även den bakre kameran till diverse roliga lösningar när man ska hjälpa sina nyfunna vänner i Vikdalen. Den bakre touch-ytan har två huvudsakliga funktioner. Där marken är som allra tunnast i pappersvärlden kan man, på ett gudalikt sätt, trycka sina högst verkliga fingrar in i spelet för att hjälpa budbäraren på diverse sätt, bland annat genom att mosa Lappisar. Dels kan man där det finns trumskinn stora nog att stå på, trumma på baksidan för att ge Iota eller Atoi en rejäl skjuts upp i luften. På skärmen har man helt andra möjligheter. Det är inte sällan man i spelvärlden ser små glittrande fingeravtrycksmarkerade flikar som man med enkelhet kan dra undan för att synliggöra hemliga gångar och skapa helt nya sätt för den lilla protagonisten att ta sig fram på.

Tearaway  04

Spelet är väldigt klassiskt designat och formulan känns säkerligen igen utav alla som spelat mycket plattformsspel i sina dagar. Man springer runt i slutna miljöer, till en början utan att ens kunna hoppa, för att ju längre man tar sig tillskansa sig fler och fler förmågor och till slut vara övermäktig den karaktär man började spela som. För den som vill det finns en möjlighet att bara ”springa” genom spelet för att ha det hela avklarat, men för de flesta slår nog samlarinstinkten in när man ser att det finns diverse, mer eller mindre oanvändbara, föremål att samla på sig under resans gång. Med en tillhörande procenträknare blir det nästan omöjligt att motstå samlarfrestelsen när man ser hur mycket man missat på varje bana. Huvudsakligen handlar det om den konfetti som ligger strösslad över världen som fungerar som spelets valuta. För denna konfetti köper man olika klistermärken som man kan designa om sina, och ibland andras, karaktärer med. Utöver konfettin som ligger på marken kan man hitta den i röda lådor undangömda lite här och var på banorna och i blå lådor som man får öppna i utbyte mot att man hjälper en mer eller mindre panikslagen invånare. Under sin resa får man också tag på en kamera som kan användas närhelst man vill det, men framförallt fungerar den som en färgåtergivare till föremål som tidigare blivit helt vita. De föremål som du återställt på detta vis samlas på en webbsida där du kan gå in för att skriva ut ritningarna till dem om du skulle vilja ha dem ståendes i ditt vardagsrum.

Tearaway  05

Tack vare upplägget där man med välavvägda intervaller får nya egenskaper känner jag mig aldrig varken förvirrad eller uttråkad utan hålls ständigt intresserad av vad spelet ska bjuda på härnäst. Detta är något som Media Molecule tar med sig av LittleBigPlanet-arvet – att ständigt pigga upp spelet med grafik så söt att den kan få en vuxen man att jollra och musik som har handplockats med extrem noggrannhet för att passa sömlöst i deras vision. Tearaway är första spelet i studions katalog där all musik är skriven speciellt för spelet och med facit i hand kan man säga att de gjorde det rätta när de valde att göra egen musik. Inom samma låtar blandas genrer hejvilt och de skapar musik som är hänförande på ett vis som inte ens den underbara musiken från deras föregående spel trumfar. Även storymässigt har de tagit det till nästa nivå. Man vill hela tiden veta vad som kommer hända och framför allt se vad som kommer hända när budbäraren når fram till Duet.

Tearaway  06

För mig fanns det bara två små fläckar i den glädjebägare som är Tearaway. Som van spelare skulle jag gärna ha haft full kamerakontroll i de situationer där precision var av högsta vikt. Och den underbara berättelsen kändes trots sina otaliga kvalitéer något oförlöst i slutet. Den var, så att säga, underbar men inte perfekt. Dessa pyttesmå brister vägs dock med råge upp utav att spelet i sin helhet inte bara överglänser PlayStation Vitas hela (lilla) spelbibliotek, utan även det mesta som har släppts på samtliga andra format i år.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Tearaway, reviewed by Gabriel Hector on 2013-11-20T12:00:58+00:00 rating 4.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.
Gabriel Hector

Latest posts by Gabriel Hector (see all)

Publicerad den 20 november, 2013