Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

The Artist
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.3/5 (3 votes cast)

The Artist

När ljudfilmen i slutet av 20-talet inledde sitt korståg över världen var det många aktörer som blev skräckslagna över den tekniska evolutionens pardonlöshet. Skulle deras röster nu verkligen höras? Och framförallt, skulle de hålla? En del stjärnor fick vackert stå åt sidan och se sig själva passeras till historiens dunkel, samtidigt som andra lyfte mot den Hollywoodska himlen. Känner ni igen tematiken? En av världens genom tiderna bästa filmer, Singin’ in the Rain spinner sin intrig kring denna problematik. Så också den franskproducerade världssuccén The Artist, skriven och regisserad av Michail Hazanavicius.
George Valentin (Jean Dujardin) är firad filmstjärna under 20-talets sista skälvande år, hans perfekt pomaderade hår, blänkande stomatol-leende och vassa tangorabatt ackompanjeras dessutom av världens bästa sidekick: den charmige Jack Russel-terriern Uggie. Med andra ord den perfekta filmstjärnan. Utanför en premiärvisning av en ny film, ramlar den unga lyckosökerskan Preppy (Bérénice Bejo) bokstavligt talat in i George. Sen fortsätter hon göra det, i alla möjliga sammanhang och situationer, tills även hon är en spirande talang i den amerikanska drömfabriken. Då kommer den, av vissa ansedd som en modefluga, av andra som den stora revolutionen: LJUDET. För en av våra karaktärer innebär det en rejäl kariärrsskjuts, för den andre en smärre katastrof (gissa vem?).
Vad som gör The Artist så intressant och i alla högsta grad speciell är att det är en stumfilm. Ett uttryck för en genre som i sig är problematisk, stumfilmen var ju aldrig ”stum”. Musiken spelade en avgörande roll för historieberättandet, även under filmhistoriens första 30 år, oavsett om det var specialkomponerat för en specifik film, eller redan existerande verk som tonsatte bilderna. Nu är The Artist inte riktigt konsekvent utförd på denna punkt, men det är fascinerande hur fort man som åskådare anpassar sig, dialogen är helt enkelt överflödig när känslorna förmedlas så här tydligt i bild. Det fascinerande är att The Artist inte är gjord med en ironisk klackspark och förbluffande nog undviker den att falla i någon form av pastisch-fälla, trots att den rent tekniskt lånar alla möjliga tekniska grepp från tidigt 20-talet (bland annat det klassiska 1.33:1-formatet och en bildhastighet på 22 bilder/sekund). Däremot är filmen romantisk i ordets rätta bemärkelse. Känslorna är yviga och stora, berättelsens melodramatiska natur tillåts bre ut sig ohämmat, utan tillstymmelse till återhållsamhet. Det sväller kort sagt åt alla håll och kanter. Det är lätt att bli charmad av detta till synes ärliga tilltal och den kärleksfulla hyllningen till filmmediets grundstomme: bilderna.
Men till slut faller filmen på eget grepp. I sin naivitets-yra är det som om historien styvmoderligt glöms bort, varenda vändning och konflikt når den första, enklaste lösningen och i slutändan är detta lite väl blekt. Tyvärr, för oavsett om den stiliserade berättartekniken flyter fantastiskt, så saknar själva berättelsen komplexitet. Som förströelse räcker dock The Artist långt.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.3/5 (3 votes cast)
The Artist, reviewed by Carl Markusson on 2012-03-10T17:00:12+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Latest posts by Carl Markusson (see all)

Publicerad den 10 mars, 2012

1 kommentar

Kommentera
  • Adam Bing säger...
    10 mars, 2012 - 11:06

    En film som jag tveklöst måste se, om inte annat så bara för dess estetiska kvaliteter.