Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


The Awakening

The Awakening använder sig av ett väl beprövat spökfilmskoncept, men resultatet känns ändå överraskande kreativt. En välkommen och trivsamt ruggig thriller med många bra bitar, där storyn, skådespelet och det visuella flyter fint ihop. 

Florence Cathcart (Rebecca Hall, The Town) är en spökjägare i London strax efter första världskrigets slut. Hon är en rationellt tänkande skeptiker som gärna avslöjar bluffmakare och diverse charlataner där det plågade brittiska folket söker tröst i ockulta kretsar. Efter att hon skrivit en bok i ämnet och därmed erhållit status och ett visst rykte som den man skall anlita vid gengångarbesvär, blir hon uppsökt av historieläraren Robert Mallory (Dominic West, The Wire). Han är en av föreståndarna vid ett pojkinternat ute på landsbygden, där eleverna är vettskrämda av en gäckande skepnad som inte lämnar dem i fred. Eleven Walter har hittats död och mystiken tätnar när det saknas spår efter vad som hänt honom. Maud Hill (Imelda Staunton, Vera Drake) är en anhängare av Florence och älskar hennes bok, hon är även hushållerska på internatet och tar tacksamt emot Florence vid hennes ankomst för att låta henne träffa och höra de panikslagna eleverna.

Det dröjer inte länge innan lärarna inser att den intelligenta Florence är den rätta personen för jobbet och att hon inte heller låter sig hunsas, detta efter att ha snoppat av ett par av de manliga lärarna genom att visa på att kunskap är makt. Florence riggar sin spökfångarutrustning, liknande den vi sett användas i till exempel Insidious, med skillnaden att hennes fällor och anordningar naturligtvis är av en äldre, men inte desto mindre avancerad typ. Hon tvivlar kraftfullt till en början, det krävs starka bevis för att övertyga henne trots de skrämmande vittnesmålen från pojkarna. Ett oerhört raffinerat spökjägeri tar vid för att försöka finna vad eller vem det är som förstör friden och framförallt – varför. Självklart håller jag delar av historien hemlig, filmens handling gräver mycket djupare än så. The Awakening vecklas ut till en dyster, personlig och kärleksfull skrämselthriller där jag främst tycker att berättelsen håller hög klass. Nu för tiden kommer det knappast en film i denna genre där inte en eller ett gäng ”twister” ska överraska och förhoppningsvis sätta griller i huvudet på oss. Man bara väntar på när det ska ske snarare än om och därmed är ju hela idén lite bortkastad, om det nu inte är en oväntad och smart sådan. Och ibland är det ju välkommet, kan jag tycka, det gör att slötittandet som kan förekomma skärps till. Även om jag vanligtvis är ganska enkel att lura fillingarna av, så vill det sig inte riktigt den här gången, det beror nog på att det inte är riktigt den typen av berättande heller. Man blir inte direkt lurad, snarare kommer man till insikt om vad som försiggår, tack vare att filmen är välskriven. Enkla, fullt normala spöken utgör främst det visuellt skrämmande, vilket jag tycker är befriande. Man har låtit lita på att det räcker så och även om de ingår så har man undvikit att brassa på med alltför mycket onödiga effekter som i regel gör att i alla fall jag kan bli av med både skrämselhicka och intresse långt innan klimax är nådd.

Snabbt konstaterar jag att de tacksamt typiskt brittiska miljöerna åter görs rättvisa på film och de fungerar perfekt för att förstärka den redan rådande mörka stämningen. Här skiner inte solen i onödan, utan en blöttung och passande grådaskig matta ligger över hela filmens foto som är alldeles förträffligt överlag med massor av råsnygga närbilder på både objekt och människor, flämtande minns jag speciellt dockhuset. Det är finurligt filmat också, detaljer som skymtar förbi får en att försöka koppla samman dem till ledtrådar om vad som egentligen pågår. Den gamla magnifika internatbyggnaden badar tillsammans med landskapet i vackra färgfattiga nyanser, precis de rätta omgivningarna för denna typ av spökhistoria. Ett makligt tempo tillåter också filmens spänning att stegras rätt så bekvämt, samtidigt som vi får tid att reflektera över karaktärernas uppsåt. The Awakening har några bitar som jag inte tycker hamnar helt i fas med de goda intrycken, ibland får den inte till det hundraprocentigt gällande några få skrämseleffekter. Den fungerar lite bättre som spännande än läskig helt enkelt och en och annan visuell effekt upplever jag som decimerande av den skickligt uppbyggda dramaturgin och atmosfären. Jag vill uppmana er att inte snåla med volymen, för ljudmässigt sitter dock både musik och effekter där de ska och tillsammans med otäcka miljöer är det oftast just en enkel men ytterst creepy ljudeffekt som framkallar min omedelbara rädsla. Att till och med jag som inte är någon konnässör inom skräckfilm ändå känner igen de klassiska greppen, bidrar också till att hålla tillbaka hyllningarna en aning. Lite av ett moment 22 är att jag ibland finner bildspråket så fascinerande att jag inte kan koncentrera mig totalt på att hänga med i storyn, jag fastnar framför en snygg bild istället. The Awakening är mycket nära betygskalans svaga fyra, men i sista stund hejdar jag mig, ångrar mig och hejdar mig åter.

Dominic West som alltid levererat goda insatser när jag stött på honom, spelar den av kriget skadade soldaten med sina egna demoner att leva med nu när livet ska fortsätta som lärare, något han har gemensamt med Florence som har förlorat sin fästman i samma krig. Senast jag såg honom var i BBC-serien The Hour där han var lysande, här är hans karaktär naturligtvis helt annorlunda, med tunga skuldkänslor, men samtidigt åter klart godkänd. Imelda Staunton är också bra, hennes mystiska Maud är så underhållande och hon skänker extra trovärdighet till historien genom att bara vara med. Det är framförallt tack vare en väldigt fin prestation av Rebecca Hall som den modiga och ensamma Florence lyckas bli till en mångbottnad, intressant och aningen mer komplex karaktär än vad man vanligtvis, i alla fall numera, ser i denna typ av film.

De flesta birollerna finner också jag välskrivna, de unga skådespelarna lämnas kanske inte till att förbli tråkiga pappfigurer, men någon karaktär hade eventuellt vunnit på att porträtteras något djupare för att inte bli alltför lik de skräckbarn vi redan känner väl. Isaac Hempstead Wright (Bran Stark i Game Of Thrones) spelar Tom som blir den enda eleven kvar på skolan under lovet, han sticker ut lite extra. Rysningarna som min ryggrad upplever känns obehagligt bekanta och stämningen hos The Awakening för tankarna till en film som The Others, fast den minns jag lite vagt som ännu bättre. Även Barnhemmet måste ha varit en inspirationskälla för filmskaparna. Regin står Nick Murphy för, han är även en av manusförfattarna och detta är en stabil och mycket sevärd långfilmsdebut från honom. Jag gillar hans arbete med The Awakening, ger en uppäten tumnagel upp och ser fram emot nästa alster, medan jag ser om den här för att klura ut vad jag missade vid första titten.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 2.3/5 (4 votes cast)
The Awakening, reviewed by Hans Råman on 2012-05-09T07:00:08+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Latest posts by Hans Råman (see all)

Publicerad den 9 maj, 2012