Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

The Breakfast Club – 30th Anniversary Edition
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)

The Breakfast Club – 30th Anniversary Edition

83175bde77fae3f15558dc719d12f2b2En jubileumsutgåva som uppmärksammar att det i år var 30 år sedan John Hughes bästa film hade premiär.

Ni har säkert sett den eller åtminstone hört talas om den. Fem high school-ungdomar, tönten, värstingen, skolans drottning, sportfånen och den skumma outsidern hamnar tillsammans på kvarsittning en lördag. De lär sig se förbi varandras olikheter och hitta någon form av nära vänskap, om så bara för dagen. Detta kombineras med lite typiskt 80-talsfluff i form av busiga montage och allmänt gladlynt trams.

Lyssna även gärna när Emil och Gustav diskuterade filmen: Titta Dom Snackar #88: The Breakfast Club.

breakfast-club-brianNågon gång under slutet av 90-talet satte teatergruppen Sälteatern upp pjäsen Green But Wise i Skellefteå. Vid den tiden hade jag nog aldrig sett The Breakfast Club, så det var först något år senare som jag förstod att pjäsen var baserad på filmen. Det känns nästan snarare som om det skulle vara tvärtom, att John Hughes skulle tagit en populär pjäs och gjort en filmversion, för hela upplägget är verkligen som gjort för en scen där allting utspelas på samma plats. För att vara en lättviktigt komedi från mitten av 80-talet om tonåringar, är den väldigt minimalistisk och karaktärsdriven. Att en film riktad till en så pass ung publik når sin dramatiska kulmen med att huvudpersonerna bara sitter och pratar med varandra känns ganska unikt. Förmodligen var det precis det som gjorde att Hughes blev så uppskattad som han var och att hans filmer fortfarande lever kvar, nämligen att han vågade ta sina unga karaktärer på allvar samtidigt som han inte dumförklarade sin publik. Visst finns det en del trams även i The Breakfast Club, men det hör ju till.

Stereotyperna som utgör de fem huvudkaraktärerna sådana man är van att se på film och egentligen bjuder de väl inte på några större överraskningar när den fördjupas. Deras berättelser om hur de ser på livet och hur de har det på hemmafronten är ungefär vad man hade kunnat förvänta sig, men det finns något som känns väldigt ärligt i hur det berättas. Precis som inom teatern kommer man väldigt långt genom att använda väl beprövade grepp, bara man gör det med finess. Det är i mixen av personregi, manus och skådespel som The Breakfast Club verkligen får liv. Visst ser Judd Nelson ut att vara åtminstone tio år äldre än alla andra, och med undantag för Molly Ringwald ser väl även alla andra ut att vara betydligt äldre än vad de förmodligen ska föreställa att vara, men jag bryr mig inte. Dels beror nog det på att det är de här skådespelarna som blivit synonyma med filmen och dels är de faktiskt så pass bra att man inte bryr sig om att de kanske råkar se lite för gamla ut. Det är ju knappast ett unikt problem inom genren. Förmodligen gillar jag Anthony Michael Hall som tönten Brian bäst. Han kan vara sjukt rolig med blickar och små gester.

the-breakfast-club-99063I samband med att filmen fyller 30 har den diskuterats lite här och där. Två diskussioner kring den har dykt upp på flera ställen. Den ena handlar om den make over som Ally Sheedys outsiderkaraktär Allison genomgår, där hon lyfter undan håret från ansiktet, blir uppsminkad och tar på sig mer allmänt accepterade kläder. Det är då hon plötsligt ska bli vacker. Även om det känns som något hon bara gör för stunden och att hon senare på dagen återgår till sin mer inåtvända look, har det alltid gnagt lite som en onödigt detalj. Allison hade hellre fått vara den hon varit genom hela filmen, vi hade redan fått en inblick i hur hon fungerar, att hon ska spökas ut känns inte värdigt. Den andra diskussionen som florerat är den som karaktärerna själva har i filmen och som är den vi i publiken ska ta med oss, nämligen om dessa fem kommer behandla varandra annorlunda när de ses igen på måndag. Kommer det som de varit med om under kvarsittningen på något sätt ha förändrat deras roller i hierarkin? Förmodligen inte till det yttre, men kanske att de blivit klokare. Det är intressant att fundera på och hoppet om att någon gång få se en uppföljare där de av någon anledning återförenas finns ju kvar även om det fick sig en rejäl törn när John Hughes dog. Att Paul Gleason som spelar rektorn också är död gör inte saken bättre.

För att vara en jubileumsutgåva tycker jag ändå att denna är lite fattig. Ett kommentarspår med Judd Nelson och Anthony Michael Hall, samt ett slags text baserat trivia-spår tillsammans med några formstöpta featurettes är allt. Visserligen ser den fantastisk ut, men jag hade gärna kommit mer på djupet eller hört något annat än trötta hyllningskörer. Någonstans har jag hört utdrag ur hur Ellen Page (skeptisk) och Diablo Cody (förtjust) pratar om The Breakfast Club och fick mersmak för ett kommentarspår med dom. För alla som ännu inte upptäckt denna pärla och för alla redan inbitna fans är det ändå en utgåva som duger.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The Breakfast Club - 30th Anniversary Edition, reviewed by Erik Nyström on 2015-07-26T07:54:40+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 26 juli, 2015