Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

The Darkness II
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (2 votes cast)

The Darkness II

Jag har inte spelat det första spelet i serien, The Darkness, som bygger på en serietidning med samma namn. Det har dock utvecklats av svenska Starbreeze och i uppföljaren har ansvaret överlämnats till kanadensarna på Digital Extremes. Även om jag inte är superförtjust i uppföljaren blir jag dock lite nyfiken på att testa originalet.

I The Darkness II kretsar handlingen kring Jackie, som antingen är en gangsterboss som blivit besatt av en demon eller en patient på ett mentalsjukhus som lider av vanföreställningar och hallucinationer. Spelet (och, antar jag, serien) ger inget definitivt svar på vilket som skall vara den ”verkliga” världen, och det är lite intressant att se hur man balanserar den avskalade realismen i mentalsjukhuset med hyperbrutaliteten hos den andra dimensionens gangsterkrig. Huvuddelen av handlingen utspelar sig i ”gangstervärlden” och mentalsjukhuset dyker endast upp som korta mellanspel, instuckna i huvudhandlingen. Spelet inleds med att den mörka kraft som besatt Jackie, the Darkness, legat i dvala under en period, men väcks till liv när han utsätts för ett brutalt mordförsök på en restaurang. Med hjälp av de krafter som han besitter tar Jackie sedan ut blodig hämnd på de som anfallit honom och försöker ta reda på vem som ligger bakom attacken. Utredningen leder honom till ett hemligt brödraskap som vill stjäla the Darkness och använda kraften för sina egna ondskefulla ändamål.

The Darkness II spelas huvudsakligen som en ganska ordinär förstapersons-shooter, i det att du har en uppsättning pistoler, gevär och automatvapen som du avyttrar dina fiender med. Den första skillnaden mot en ”vanlig” FPS, och den som får mig att behålla mitt intresse så länge som jag gör, är att man kan kombinera vapnen i grupper om tre, med två enhandsvapen och ett tvåhandsvapen. De två enhandsvapnen kan användas för sig själva eller ett i varje hand, och det står spelaren fritt att kombinera alla typer av enhandsvapen. Det betyder att du kan ha två Colt .45 à la Chow Yun Fat i Hard Boiled, två mini-Uzi som Neo i The Matrix eller min personliga favorit: .357 Magnum i vänsterhanden och HK MP7 i högerhanden, för den där perfekta kombinationen av slagkraft och eldhastighet. Detta är en sak som faktiskt ger ett visst mått av djup till det i övrigt standardiserade skjutandet, och det är riktigt kul att pröva sig fram till sin egen favoritkombination.

Den verkligt stora skillnaden gentemot en normal shooter är dock de två demonarmar som sticker fram vid sidan av Jackies huvud, och som kan användas för en rad olika funktioner. När man mjukat upp en fiende med kulor kan man springa fram och utföra en avrättning. Man tar då tag i fienden och får sedan genom en knapptryckning välja om attacken skall generera hälsa, ammunition eller liknande, varefter en grotesk avrättningsanimation spelas upp. Ett exempel är om man väljer att få sina skador läkta, då finns det en variant som innebär att demonarmarna tar tag i varsitt ben och därefter sliter gubben mitt itu. Som ett önskeben på en kalkon, och mycket riktigt kallas det just ”wishbone”. Man kan också gå fram till en död fiende och låta demonen äta hans hjärta, vilket innebär att man helar Jackie något. Allting man gör i spelet ger erfarenhetspoäng, men ju brutalare man avrättar sina fiender desto mer erfarenhet får man, och erfarenhetspoängen används till att uppgradera de Darkness-förmågor man har. Faktum är att de dock inte tjänar till att förändra gameplay-upplevelsen nämnvärt.

Spelets gameplay fungerar hyfsat inledningsvis, och egentligen har jag inga större invändningar emot det. När det gäller bandesignen så lämnar spelet dock en hel del övrigt att önska. Miljöerna känns trista och oinspirerade, och när det äntligen kommer en ordentlig miljöförändring mot slutet av spelet så lider även den banan av repetitiv och förutsägbar design. För det första handlar det om hur man har valt att placera ljuskällorna i spelet. När Jackie befinner sig i mörkret fungerar spelet som vanligt, men så fort han är under en lampa så blir han bländad, all färg försvinner och allt blir suddigt. Det kan man komma runt genom att planera sina anfall och förstöra ljuskällor, men längre fram i spelet är lamporna oförstörbara för att det inte ska bli för enkelt. Fiender genereras bakom spelaren, de kan se och skjuta genom väggar, vilket gör att man inte kan använda sig av någon sorts taktiskt tänkande för att klara av banorna. Det gäller bara att springa fram och skjuta så mycket som möjligt, samtidigt som man hoppas att man hinner äta tillräckligt många hjärtan för att man inte ska dö. Det blir snabbt frustrerande, känns opolerat och ogenomtänkt, och leder till att man spelar en stor del av spelet i svartvitt och med alldeles suddig skärm.

Spelets stil är en sorts kombination av realism och cel-shadad serieestetik som fungerar bra i sammanhanget. Ljudet är tungt och bra, med många sköna vapenljud och groteska ljudeffekter när människokroppar slits itu eller krossas. Röstskådespeleriet är inget att varken klaga på eller hylla, men The Darkness själv har fått en röst som får mig att föra tankarna till Bobcat Goldthwait i Polisskolan 2. Visst är det obehagligt och störande, men inte riktigt på det sätt som spelmakarna tänkt sig, tror jag.

Här finns också en sidohistoria som kan spelas tillsammans med andra spelare, och som löper parallellt med spelets huvudhandling. Man tar kontroll över en av fyra karaktärer och spelar igenom en minikampanj som inte tillför särskilt mycket, utan mest känns som utfyllnad. Problemet med den här delen är att jag redan hade tröttnat på spelet när det var dags att pröva det, och eftersom skillnaden mellan singelspelarläget och co-opläget var ytterst små så fick det mig bara att gilla spelet mindre, eftersom det kändes som om det drog ut på upplevelsen i onödan. Jag är dock övertygad om att här en del matnyttigt att hämta att för dem som tyckte bättre om kampanjen än jag gjorde.

Under en ganska lång tid har jag hyfsat kul med The Darkness II. Kontrollerna är bra och spelet berättar en intressant historia som jag är nyfiken att få veta slutet på. Men så händer något. Inget blir egentligen mycket sämre, spelet slutar inte göra samma saker som funkade några timmar tidigare. Jag tröttnar bara helt enkelt. Jag tröttnar på hyperbrutala avrättningsanimationer som upprepas gång på gång, samma åtta variationer av en snubbe som slits mitt itu eller får huvudet avslagit. Alltid med samma karaktärsmodell och alltid med samma ansiktsuttryck. Ju längre jag spelar desto sämre tycker jag om spelet. Det är kanske lite orättvist, eftersom jag ännu inte prövat alla multiplayer- och co-op-lägen, men jag kan inte påstå att det är något som lockar särskilt mycket, eftersom det jag faktiskt har spelat bara var mer av samma som jag redan hade tröttnat på under huvudkampanjen. Jag ska inte säga att det är ett dåligt spel, för det är det absolut inte, däremot var det inget som i det långa loppet lyckades tilltala mig nämnvärt.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 5.0/5 (2 votes cast)
The Darkness II, reviewed by Andreas Krantz on 2012-03-09T12:00:58+00:00 rating 2.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Latest posts by Andreas Krantz (see all)

Publicerad den 9 mars, 2012