Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


The Dogma Collection #1-4

The Dogma Collection 1-4Det var faktiskt [Europa] som drev mig till att uppställa dogmerna. […] Ungefär: Okej, nu kan jag det där så bra att nu får jag inte göra det mer. Nu måste jag närma mig samma sak på ett annat sätt. Men problemet är att jag i själva verket litar till hundra procent på mig själv. Jag vet precis hur saker och ting ska berättas, och därför är det roligt att ställa upp regler för hur jag inte får göra.” – Lars von Trier, Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier av Nils Thorsen.

1998 fick Dogme 95 stor uppmärksamhet på filmfestivalen i Cannes när de två första Dogmafilmerna visades. Dogme 95 blev aldrig så stort som initiativtagaren Lars von Trier hade hoppats och utnyttjades mest av amatörer. Däremot gav det dansk film ett uppsving. Om du inte känner till reglerna som de fyra dogmabröderna enades kring kan du läsa om dem här. Två av filmerna i den här boxen vill du inte missa oavsett vad du tycker om det som många beskrev som ett jippo. Eftersom jag skriver om den här numera utgångna boxen i samband med att jag recenserar alla Lars von Triers filmer är det Idioterna som jag lagt störst fokus på.

Dogma titel 01

Tre syskon ska hem och fira sin fars 60-årsdag på familjens herrgård. Det fjärde syskonet, Linda, har nyligen tagit livet av sig och stämningen är spänd. Michael (Thomas Bo Larsen, Riket) är mån om att vara sin far till lags och inte låta alkoholen styra honom det här året. Helene (Paprika Steen, Bröllop i Italien) är allmänt neurotisk och hittar ett brev som hennes döda syster har gömt undan. Lindas tvillingbror Christian (Ulrich Thomsen, Banshee) är den som är mest samlad. Ändå är han den som borde vara mest nervös eftersom han har tänkt avslöja en hemlighet under middagen.

Festen 03

Min avsky mot Thomas Vinterbergs senaste film Jakten har bara blivit större sedan jag såg den. Den romantiserade synen på manlig gemenskap och fylla var bara en av många saker som störde mig i filmen. Mina minnesbilder av Festen färgades av värderingarna i Jakten och jag var redo att såga den. Detta kommer dock inte att ske. Festen var och är en lysande film och det är med all rätt den fick juryns pris i Cannes 1998.

Festen 05

Denna förrädiska lilla film lurar in publiken i en närmast farsliknande atmosfär där det bråkas, springs och skriks. När Christians mörka hemlighet presenteras hade man kunnat tänka sig att det skulle vara slut på det roliga. Men Vinterberg balanserar genom hela Festen på gränsen mellan tragik och komik och med en självsäker hand kastar han oss från mörka stunder till scener där man skrattar rakt ut. Det är inte mörk humor det handlar om, det mörka får ha sitt mörker i fred, utan absurda situationer som rör sig mot lustspelets fånerier. Egentligen borde man inte ta en film som visar så löjliga cermonier som de i Festen på allvar. Den är gjord med ett illa dolt förakt för borgerligheten och man hånskrattar åt festdeltagarnas totala känslolöshet.

Festen 01

Här finns några skådespelarprestationer som måste framhållas. Statisten som spelar den deprimerade Bent har alltid varit min favorit. Man vet ju precis hur det är att hamna i sällskap med någon som Bent som hela tiden beklagar sig över någonting. Birthe Neumann som modern är något av det äckligaste jag har sett i film. Hennes lismande skratt och det hysteriska välkomnandet hon ger Helenes pojkvän är sådant man bär med sig resten av livet. Och så har vi Ulrich Thomsen i huvudrollen. Han har förhållandevis få repliker men det är i hans ansikte filmens smärta finns och påminner mig om delar av Tom Cruises prestation i Magnolia från året därpå.

Festen 04

Om man inte har sett Festen är det på tiden att man gör det. Kombinationen allvar och humor har sällan varit så lyckad. Satiren över den patriarkala familjestrukturen slår in öppna dörrar, men då den är så pass tillspetsad landar skildringen på ett sådant avstånd från verkligheten att det snarare närmar sig det vatten där John Waters hämtar inspiration till sina filmer. Jämför exempelvis scenen då det äts kyckling i Serial Mom med scenen då alla festdeltagarna i Vinterbergsfilm sjunger rasistvisan. Hos mig framkallar de likvärdiga känslor.

Dogma titel 02

Den bräckliga Karen lär av en slump känna Stoffer och de andra i ett kollektiv där man utger sig för att vara förståndshandikappade. Man turas om att vara vårdare till varandra när man gör sina utflykter i samhället. Karen attraheras av gruppen och blir även hon en fullfjädrad idiot. Stoffer är den naturliga ledaren och ställer allt högre krav på sina följare.

Idioterna 01

Idioterna är Lars von Triers andra del i sin Guldhjärtatrilogi som inleddes med Breaking the Waves och avslutades med Dancer in the Dark. Guldhjärta var en saga om en flicka som osjälviskt offrade sig för andra och det är detta motiv von Trier tagit med i sina filmer. I Idioterna känns guldhjärtainslaget inte lika naturligt som i de två övriga filmerna. Karen blir bara en bifigur i den stora berättelsen om gruppdynamik, ledarskap och sekter. Hon fyller en viktig funktion i manuset eftersom det blir genom hennes utifrånperspektiv vi lär känna kollektivet och teorierna som ligger bakom deras agerande. Det är först i slutet av filmen vi förstår varför hon haft ett sådant behov av samhörighet att hon underkastat sig Stoffers ideologi.

Idioterna 03

Stoffer har verkligen en ideologi och en tanke bakom sitt projekt. Han är helt klarsynt med att det är ett privilegium att kunna leva ut sin inre idiot. Lekstugan hade inte varit möjlig om man inte haft ekonomiska förutsättningar för det. Det hela är en revolt mot borgerligheten från de egna leden. Men där en majoritet av kollektivet drivs av ett missnöje mot sin egen livsstil eller den egna familjen är Stoffer idealisten (vi lärde oss redan i Europatrilogin hur det går för sådana i von Triers filmer) som vill uppnå en ospecificerad förändring i samhället. Lycka verkar vara ett mål och för att kunna bli lycklig måste man bli en idiot. Som idiot grisar man med maten oavsett om det är yoghurt eller rysk kaviar som står på bordet eftersom man inte är medveten om lyxen man tar del av. Man kanske kan kalla resultatet av Stoffers arbete för dekadent överklassidioti.

Idioterna 09

Nu låter det kanske som att Idioterna är en väldigt tung film. Precis som det brukar vara i Lars von Triers filmer kan man välja att bara roas av den galna resan också. Det är ett drama, men antalet skratt är fler än vad de brukar i filmer som utger sig för att vara komedier. Gruppen spelar på omgivningens osäkerhet och obehag inför att möta förståndshandikappade och utnyttjar gärna sina påstådda begränsningar för att få saker gratis eller bara för att jävlas med alla som är nedlåtande mot dem. Stoffer är dock så pass oberäknelig att det ofta finns ett obehag i skrattet också. När han lämnar stackars Jeppe ensam med ett MC-gäng eller när han ska ge Axel elchocker vet man inte riktigt hur långt det ska gå. För det mesta känner man dock att Stoffers hjärta sitter på rätt ställe och att han riktar sina attacker mot de som förtjänar det. Mer problematiskt blir det att charmas av honom när han övertalar den ständige ledsagaren Susanne att medverka i filmens omtalade gruppsex. Precis som när han med sitt ”handikapp” som alibi lurade sig in i damernas omklädningsrum på badhuset tidigare i filmen utnyttjar han då projektet för sin egen kåthets skull.

Idioterna 02

Det är när Lars von Trier gör filmer på danska som han är roligast. Av alla hans filmer är det i de danskspråkiga Epidemic, Riket, Idioterna och Direktören för det hele som humorn har fått mest plats. Situationerna i Idioterna känns så autentiska att de hade kunnat vara hämtade ur Borat eller Jackass. Med undantag för en scen med Axel och Katrine som hade kunnat vara hämtad från någon såpopera på TV är skådespelet ypperligt. Dogmamanifestet har hjälpt till att ge Idioterna en dokumentär känsla där både mikrofoner och kameramän kan dyka upp i bild.

Idioterna 04

De förödmjukade är en nästan 80 minuter lång dokumentär som följer inspelningen av Idioterna på väldigt nära håll. Alternativa tagningar och Lars von Triers dagbok om inspelningen (som även släpptes i bokform) kombineras med material från inspelningsplatsen där vi får se både de bästa och sämsta sidorna från mästerregissören. Det är den starkaste och ärligaste skildringen av en filminspelning jag har sett. När man ser hur några nyckelscener sett ut från början och jämför dem med deras slutgiltiga versioner inser man hur noggrann von Trier är med att hitta äktheten hos skådespelarna. Det är ytterst fascinerande att se hur manipulationen ger resultat.

Idioterna 05

De två bortklippta scenerna från Idioterna är ögonblicksbilder från en tågstation. I den första försöker Jeppe köpa en biljett men blir hela tiden distraherad. Väldigt rolig, men den hade nog inte passat i filmen. Den alternativa tagningen av eftertexterna påminner lite om de Ingmar Bergman gjorde i Scener ur ett äktenskap, det vill säga det finns inga texter att läsa. I stället går von Trier runt med kameran och visar vilka som medverkat i filmen.

Idioterna 08

Precis som på Electric Parcs utgåva av The Element of Crime finns här ett kommentarspår med Peter Schepelern och Stig Björkman. De talar om Dogme 95 i stort och andra rörelser i filmhistorien. Men precis som på deras tidigare kommentarspår talar de mest om Lars von Trier och väldigt sällan om filmen vi tittar på. Kommentarspåret med Lars von Trier och Jens Albinus visade sig däremot vara en riktig skatt. Albinus drar igång en diskussion om skådespel och von Trier får en chans att säga saker som jag inte har hört honom prata om tidigare.

Dogma titel 03

Fy fan vad banalt, konstaterar Livas lillebror i en av filmens sista scener. Jag kan inte annat än instämma. Jag hade ett minne av att Mifune var ganska bra, men fy. Det är en sorts hemvändarfilm där den nygifta Kersten åker hem till sin förståndshandikappade bror Rud när deras far har dött. Han anställer den prostituerade Liva som hushållerska. Kärlek uppstår. Och så vidare.

Mifune 03

Så här trevligt har prostituerade det när de har rast.

Det finns aspekter av Mifune som är riktigt genanta. Søren Kragh-Jacobsen har inte tagit chansen att göra någonting nyskapande när han gjort sin Dogmafilm. Det är kul att han inom Dogmamanifestets regler gjort en film som faktiskt har ett riktigt vackert foto och har endast låtit kameran vara skakig i sitt sökande efter händelsernas hjärta i de mest dramatiska scenerna. Tråkigt nog har inte manuset och karaktäriseringen behandlats med lika stor omsorg. Om grannen på landet ska vara ond får det inte råda något som helst tvivel om den saken när man ser honom första gången. Det är faktiskt fullt jämförbart med introduktionen av Darth Vader i Star Wars. Scenerna med de lyxprostituerade, hallicken och torskarna är också rena schabloner. Jag tror inte ens jag hade kunnat blunda för dessa i en amerikansk film. När det rör sig om en skandinavisk film höjs alltid mina krav på autenticitet.

mifune 05

Det krävs inte ett geni för att förstå att han kommer att göra någonting ondskefullt innan filmen är slut.

Kragh-Jacobsen och medförfattaren Anders Thomas Jensen (som även skrivit manus till många av Susanne Biers filmer) har dragit på de högsta dramatiska växlarna. I stället för att låta Mifune vara det lågmälda karaktärsdrama det egentligen verkar vara vill de få in, med Dogmamått mätt, stora dramatiska scener med våldtäktsförsök, en sinnessjuk äkta maka och hot om kastrering. Mifune var överraskande jobbig att ta sig igenom i all sin lättsamma danska ”hygge” kombinerat med amerikanska klichéer.

Dogma titel 04

Dogmarörelsen skulle vara bred och de fyra Dogmabröderna skulle representera olika delar av den danska filmen. Kristian Levring representerade reklamfilmen men hade även gjort en långfilm på 80-talet. Hans Dogmafilm hette The King Is Alive och han fick med sig internationella skådespelare som Jennifer Jason Leigh (The Machinist) och Bruce Davison (X-Men). Jag såg den första gången när jag köpte den här boxen 2005 och tänkte att det var en film jag aldrig skulle se om. Nu gjorde jag det för den här recensionens skull. Men det var rent slöseri med tid.

The King is Alive 01

Tjugo minuter in i filmen förstår jag att jag inte kommer att ta till mig filmen den här gången heller. Det låter så intressant med ett gäng västerländska turister som blir strandade i den afrikanska öknen. En sådan premiss kan leda fram till intressanta konflikter. Men de bestämmer sig för att de ska sätta upp Kung Lear medan de väntar på räddning och där någonstans tappar jag intresset och känner inte att det är värt mödan att koncentrera sig på filmen. Jag vet egentligen inte om jag kan påstå att jag har sett den på rikigt. Nog för att jag ser vad som händer och lyssnar på det som sägs, men det går inte in. Fotot är hursomhelst väldigt fint.

The King is Alive 03

Det finns nog inte så mycket att säga om The King Is Alive. Till skillnad från de övriga filmernas diskar handlar extramaterialet på fjärde disken om Dogme 95 i allmänhet snarare än Levrings film. Här finns en dryg timmes intervjumaterial uppdelat i tre delar med den svenska titeln Den danska Dogma-prylen. Lars von Trier och Thomas Vinterberg berättar om upprinnelsen till Dogme 95 och varför de skrev de tio reglerna. Från andra håll blir det en allmän hyllning av den vitalisering som Dogme 95 innebar för den danska filmen. När de fyra Dogmabröderna själva hade gjort sina filmer menar von Trier att man inte behandlade Dogme 95 med tillräckligt stor omsorg.

The King is Alive 02

Jag hittade en lista där över 300 Dogmafilmer fanns listade. I stället för att vara en reningsprocess för regissörer som vill göra någonting där man inte kan gömma sig bakom tekniken längre blev Dogme 95 ett certifikat för regissörer som ändå inte hade möjlighet att göra någon film med annan teknik än den reglerna tillåter. Men som von Trier säger, så står det ingenting i manifestet om att en Dogmafilm måste vara en lågbudgetfilm. Ambitionen var att det skulle bli en filmvåg som skulle göra filmen intressant igen. Av regissörerna som von Trier bjöd in att göra en Dogmafilm nämns Steven Spielberg, Martin Scorsese och Akira Kurosawa. Endast Kurosawa svarade och meddelade att hans hälsa inte var den bästa. En månad senare var han död och är därmed ursäktad, enligt von Trier.

The King is Alive 05

Den femte disken har massor av extramaterial. FreeDogme är en missad möjlighet där journalisten Marie Berthelius samtalar med Lars von Trier, Lone Scherfig (regissör av Dogmafilmen Italienska för nybörjare och senare En dag bland annat), Jean-Marc Barr (skådespelare i Det stora blå och massor av von Triers filmer, bland annat Breaking the Waves, och senare även regissör till Franska familjehemligheter till exempel) och Wim Wenders (presentation överflödig) via telefon. Alla fyra har vars två kameror som de filmar med under samtalet. Trådarna som främst Wenders och von Trier kastar ut hade kunnat leda till ett av intressant samtal. Men Berthelius kastar bort möjligheten och är alltid orolig för att kommunikationen ska brytas. Dessutom vill hon hela tiden veta vad de fyra filmskaparna filmar just nu vilket vi tittare redan ser. Det mest spännande som händer är att von Trier paddlar runt i sin kanot och att Wenders går på toaletten.

mifune 01

Wag the Dogma är mer lyckad. Några filmstundenter har rest till Danmark för att lära sig mer om Dogme 95. Det är en charmig halvtimme med danskar som försöker prata engelska. ADM: DOP står för Anthony Dod Mantle: Director of Photography och är en ungefär tio minuter lång intervju med fotografen till bland annat Festen, Harmony Korines (Spring Breakers) Dogmafilm Julien Donkey-Boy, flera av Danny Boyles filmer och von Triers Dogville. Klipp från filmfestivalerna som premiärvisade de fyra Dogmafilmerna avslutar det som i huvudmenyn kallas för Dogma Docs.

Festen 02

Boxen ger med all rätt Festen och Idioterna mer utrymme än de två övriga filmerna även på den femte disken. Om man vill se fler bortklippta scener från Festen finns de här, men däremot håller inte The Making of The Celebration vad den lovar. Det är ett reportage från den danska premiären av Festen där skådespelarna och Thomas Vinterberg intervjuas. Inte riktigt vad jag räknar med när jag läser ”making of”.

Idioterna 06

Lars 1-10 är ett kort reportage om Lars von Trier som inte bjuder på någonting nytt. Däremot fyller den halvtimmes långa tillbakablicken om Idioterna eventuella kunskapsluckor jag har om filmen. Skådespelarna får komma mer till tals än i övriga inslag och Paprika Steens anekdot om hennes scen är bara en av flera höjdpunkter. Några år efter det att Idioterna hade släppts hotade von Trier med att dra in alla kopior av den när han fick vetskap om att producenterna låtit använda filter, som var förbjudna enligt dogmerna, för att filmen skulle gå att se. Turerna kring detta diskuteras i Den idiotiska filterninställningen. I denna box finns versionen av filmen som inte har några filter. Jag hade Idioterna på VHS på 90-talet och kan inte påstå att jag gjort någon noggrann jämförelse av de båda versionerna. Men penetreringsklippet minns jag dock som mer iögonfallande på VHS medan det går obemärkt förbi i mörker på denna riktiga kopia. Ett webb-samtal med Lars von Trier är precis vad det låter som och är inspelat 2000. Extramaterialet avslutas med musikvideon till ”You’re a lady” som Lars von Trier spelade in med med idioterna från filmen som körgrupp.

Idioterna 07

Trots ett digert extramaterial finns det saker jag saknar. På nyårsafton 1999 spelade dogmabröderna in en film som sändes live i fyra olika TV-kanaler. Materialet som följde fyra skådespelare regisserade av fyra regissörer klipptes ihop till en film som visades strax efter nyår. D-dag som filmen kallades har mig veterligen aldrig släppts på DVD eller ens sänts på TV sedan dess. Detta borde vara självklart innehåll för en box som denna. Jag har även sett delar av en dokumentär där dogmabröderna diskuterar sina filmer. Jag minns främst ett klipp där von Trier får se ett klipp från inspelningen av Mifune och kommer på Søren Kragh-Jacobsen med att medvetet bryta mot dogmerna. ”Ditt svin”, väser han fram. Denna dokumentär hade jag gärna sett här.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The Dogma Collection #1-4, reviewed by Mattias Berg on 2014-01-01T07:00:52+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.
Mattias Berg

Latest posts by Mattias Berg (see all)

Publicerad den 1 januari, 2014