Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

The Gate
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.0/5 (1 vote cast)

The Gate

Stephen Dorff är en skådespelare som är värd fler bra roller (de som istället går till Mark Wahlberg). Bland hans skräckfilmer skulle nog de flesta lyfta fram Blade, en film jag har väldigt svårt för, så jag gör som Netflix och ger er chansen att (åter)upptäcka genombrottet The Gate från 1987.

När ett ruttet träd avlägsnas från bakgården står Glen (Stephen Dorff) och hans familj med ett gapande hål i marken. Faran i detta är vanligtvis inte större än att man kan kliva snett, men just detta hål råkar vara en potentiell port till helvetet. När Glens föräldrar lämnar honom och storasyster Al (Christa Denton) ensamma över helgen, bjuder hon in till olovlig fest och Glen kompisen Terry (Louis Tripp) på övernattning. Under kvällen och morgonen gör man av misstag samtliga övningar som krävs för att öppna djävulsporten, med kulmen att familjens mystiskt självdöda hund begravs där som ett slutgiltligt blodsoffer. Glen, Al och Terry måste med hjälp av stort mod och en minst lika stor soffbordsbok om hur man skapar och stoppar helvetet på jorden.

The Gate är en vansinnigt underhållande film. För mig är den minst lika bra som Gremlins som säkert är den film som produktionsbolaget ville efterlikna. Det den gör rätt är att inte försöka slå Joe Dantes film på fingrarna när det gäller humor, där brukar nämligen independentskräck gå bet mot Hollywood-filmer med professionella ”manusdoktorer”. Istället ger den Gremlins en match i skräckmomentet, där The Gate går in mer för att skrämma sin målgrupp. Utan att i alla fall åldersmässigt tillhöra denna, känns det som att den är precis lagom läskig för att lyckas med detta. Dessutom är varelserna nästan lika påhittiga här. Tänk stop motion-varianter av rumpnissarna, så hamnar du ganska nära helvetets små demoner.

Stephen Dorff, endast 12 år gammal vid inspelningen, bär verkligen filmen på ett sätt jag inte sett honom göra förrän Cecil B. DeMented och alldeles nyligen i Somewhere. Maken till tidig stjärnkvalitet och charm har jag nästan aldrig varit med om, och vi ska vara glada att Dorff inte gjorde som Gremlins Corey Feldman och gick direkt från barnstjärna till svart hål. Denton och Tripp fungerar dessutom utmärkt som support, säger jag våfflat hår och stora glasögon respektive, så vet alla 80-talsfilmsdiggare vilka karaktärer vi talar om. Uppbyggnaden är lång och skapar förväntningar som The Gate sedan överträffar med sitt klimax. Sen drar filmen det hela ännu ett steg med en kanske inte helt lyckad jättedemon och en karaktär som lite onödigt blir besatt, men det ser jag mellan fingrarna med. The Gate är en bagatell med storslagna idéer och effekter, vilket räcker bra för mig.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.0/5 (1 vote cast)
The Gate, reviewed by Rikard Eriksson on 2012-12-06T07:00:54+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Latest posts by Rikard Eriksson (see all)

Publicerad den 6 december, 2012