Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


The Phantom of Liberty

Om The Discreet Charm of the Bourgeoisie var en udda fågel till film är den närmast att jämföra med den senaste Wallander-produktionen i jämförelse med vad Buñuel valde att följa upp den med två år senare. I The Phantom of Liberty är det inte många scener som hänger samman med den föregående och karaktärerna tittar bara förbi som hastigast innan de försvinner ur handlingen. Det är en fritt associerande resa, men en underbar sådan.

thephantomoflibertyavi0Buñuel var under inspelningarna av denna 74 år gammal, plågades av levercancer och kände nog att det mycket väl kunde vara den sista film han skulle göra (nu blev det inte så, utan han fick sätta definitiv slutpunkt med That Osbscure Object of Desire tre år senare). Därför fick The Phantom of Liberty bli någon slags förrådsrensning där han klämde in gamla idéer han burit på i årtionden, tillsammans med självupplevda händelser och ett återkommande tema kring slumpens roll i våra liv. Det blir en serier mer eller mindre knäppa scener som hakar i varandra via någon liten sidokaraktär som för oss vidare till nästa händelse. Inga karaktärer eller sketcher återkommer, utan allt spinner bara vidare i ett ständigt vindlande pärlband av udda små sketcher. Tänk er hur Monty Python byggde upp avsnitten i sin tv-serie så får ni en bra bild av hur denna film är konstruerad.

Det börjar i tidigt 1800-tal med en avrättning, men hoppar raskt framåt till en scen där några unga flickor får ett knippe fotografier av en mystisk man i en park till föräldrarnas stora förfäran. Men vad är det egentligen på bilderna? En kvinna tillbringar en natt på ett värdshus där hon bland annat träffar några munkar och ett udda par innan hon dagen därpå åker vidare tillsammans med en man som ska undervisa poliskåren om olika seders relativitet. En man får ett tråkigt besked från sin läkare och en annan tar med sig sitt gevär till översta våningen av en skyskrapa.

4278949592_267719c3a7_zEfter några minuter, när en man konstaterar att han är trött på symmetri och placerar en inramad spindel på spiselkransen, är jag såld. Jag förstår inte alltid var Buñuel vill säga eller om det finns någon symbolisk betydelse i scenerna, men det är väldigt fascinerande att titta på. Genomförandet är dessutom nästan alltid prickfritt, med snyggt foto och fin timing i klippningen. Det känns inte alltid som Buñuel får den uppmärksamhet han förtjänar för hur tekniskt skicklig han var och hur han alltid kunde krama det mesta ur en snäv budget, men det räcker med att se fem minuter av denna för att se hantverksskickligheten i regin. Skådespelarna går inte heller att anmärka på, utan hela ensemblen prickar in tonen precis rätt.

Att göra en film full av vrickade scener utan något annat än en vag tematisk koppling och fullproppade med konstiga infall kan så lätt bli banalt eller tröttsamt, men på något vis blir det aldrig det i The Phantom of Liberty. Förmodligen är det för att det finns en finurlighet som är svåröverträffad och att det är välskrivna scener som var för sig har en inre logik som man ändå accepterar. Det känns att det är händelseförlopp som betyder något för Buñuel och har någon form av mening, istället för att bara vara något som slängts ihop för att göra tittaren så konfunderad som möjligt. Visst lägger man pannan i djupa veck några gånger, men minst lika ofta får man skratta eller bara bli upprymd av vilken härligt surrealistisk film det är.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The Phantom of Liberty, reviewed by Erik Nyström on 2013-09-26T07:00:33+00:00 rating 4.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 26 september, 2013