Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


The Thing (2011)

John Carpenter har legat lågt ett bra tag. The Ward och Ghosts of Mars är de enda spelfilmerna han regisserat under 2000-talet och under 90-talet blev det endast sex titlar. Hans storhetstid var onekligen under 70- och 80-tal där han tillsammans med Kurt Russel dunkade ut klassiker till videohyllorna. På senare tid har han mest samlat royalties på remakes av hans tidigare kultfilmer som Attack på polisstation 13 och The Fog.

Carpenters The Thing från 1982 är bland det bästa i skräckgenren de senaste 30 åren och återkommer ständigt på listor över de bästa skräckfilmerna någonsin. För oss som anser att The Thing inte behöver en remake kan jag genast lugna att The Thing (2011) inte är en remake utan en prequel till originalfilmen som bygger på det vi redan känner från första filmen. Det betyder dock inte att du ska lägga oron på hyllan ännu. Det är inte nödvändigt att ha sett originalet för att hänga med i svängarna, men det ger något mer om du gjort det. Carpenters film är baserad på John W. Campbells novell ”Who goes there?” från 1938 och var förlagan till filmen The Thing From Another World av Howard Hawks från 1951. Det är dock så att Hawks tolkning har mer kontaktpunkter till Invasion of the Body Snatchers än novellen.

Originalet från 1982 börjar på en Amerikansk forskningsstation på Antarktisnär dess forskarlag ser Norska kollegor från en annan bas jaga en slädhund som de försöker döda. Okänt för alla är att hunden egentligen är en rymdvarelse som kan anta vilken skepnad den önskar av de offer som den skördar. Prequeln tar avstamp i berättelsen om vad som egentligen hände på den Norska forskningsstationen och hur rymdvarelsen kom dit.

I närheten av den Norska forskningsstationen Thule har forskarlaget upptäckt ett stort rymdskepp under det Antarktiska istäcket. Hur länge det legat där är okänt men förmodligen flera hundra år. De har också upptäckt en biologisk varelse som verkar vara i dvala trots att den är infryst. Forskningschefen Sander Halvorsen (Ulrich Thomsen) är blind för eventuella faror av den givna berömmelsen när fyndet berättas för världen. Halvorsen tillsammans med assistenten Adam Finch (Eric Christian Olsen) kontaktar och rekryterar Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead) till projektet. Hon är paleontolog och får möjligheten att göra århundradets utgrävning. Som du redan gissat vaknar ”the thing” och börjar döda invånarna på forskningsstationen en efter en.

Regissören Matthijs van Heijningens prequel har försökt ta till vara på de saker som fungerade i originalet och det fungerar bara till viss del. Självklart är det svårt att finna en ersättare till Kurt Russels karaktär R.J. MacReady och det ger sig nästan självt att huvudrollen måste vara en kvinna för att undvika jämförelser. När Winstead springer omkring med en eldkastare blir jämförelsen istället med Sigourney Weaver i Alien-filmerna, vilket är minst lika tufft. Problemet som Winstead, och alla andra karaktärer i filmen, tvingas brottas med (rymdvarelsen exkluderad) är att karaktärsutvecklingen är svag och manuset är sällsynt magert när det gäller basinformation kring karaktärerna. Det i sin tur reducerar filmen till splatter och effekter vilket i och för sig inte behöver vara ett tecken på att något är dåligt. Winsteads karaktär  är dessutom irriterande mesig i ena stunden för att ta kommandot i nästa. R.J. MacReady och hans medkaraktärer har inget att frukta av den bleka rollbesättningen som prequeln radar upp.

Mina invändningar mot filmen är följande:

Först och främst CGI och än mer CGI gör inte en film per se bättre. Originalet klarade sig ypperligt utan CGI och prequeln med betydligt större budget borde klara uppdraget bättre än så här. Det är inte frågan om att det är usel CGI utan oväntat ojämn kvalitet. Frågan man då ställer sig är varför de inte gjorde dem med klassiska animatronicts? Svaret är att det gjorde man och sedan målades effekterna över i postproduktionen med varierande slutresultat. Frågan är hur mycket studion har stoppat fingrarna i kakburken och tvingat på förstagångsregissören CGI-effekterna? Synd är det i alla fall. Kanske kommer det en directors cut i framtiden med begränsat använd CGI. Det räddar i och för sig inte filmen, men den skulle se betydligt bättre ut.

För det andra porträtteras utomjordingen på ett helt annorlunda sätt jämfört med originalet där Carpenters kameleont var en listigt dödlig jägare vilket i förlängningen är förklaringen till varför originalfilmen är så bra. Prequelns monster är korkat och vill få till ett slagsmål till varje pris. Att ligga lågt, spela död, vänta på bästa möjliga chans att anfalla är inte alls i monstrets natur i den här filmen. Här räcker det att någon tittar snett på monstret för att tentaklerna ska börja vina. Det gör mig besviken, speciellt med tanke på hur högteknologiskt skeppet i filmen framställs borde varelsen vara betydligt mer utvecklad och smart. Fundera över varför monstret stundom framställs som inkapabel att döda för att i nästa stund vara en fullfjädrad mördarmaskin? För att hjälten ska överleva är inget bra svar.

Sist, men inte minst, har prequeln redan i utgångsläget försatt sig i en besvärlig sits. Vi vet att alla på den Norska forskningsstationen är döda från originalet. Grundkonceptet är att vanligt folk utsätts för ett hot bortom vår förståelse och att våra hjältar kanske har en chans att överleva natten. Problemet är att van Heijningen inte ger oss någon att bry oss om, monstret är hemskt, visst, men inte lika hemskt som CGIn och slutligen finns inget utrymme för någon att överleva. Filmen har därmed reducerats till en köttkvarn istället för en psykologisk skräckthriller med karaktärer som driver handlingen framåt. Slutet i originalet är genialiskt, medan slutet i prequeln inte tillför något till berättelsen. De kunde lika gärna låtit bli att göra filmen om de ändå bara skulle göra något halvdant.

Carpenters klassiker står mot tidens tand och även om van Heijningens prequel kanske klarar sig bra i direkt till DVD-fåran har den inget att komma med i jämförelse med originalet.

Utgåvan då? Bilden upplevs som något mjuk och brusreducering har använts vilket leder till att hud upplevs vax-artad och inte så detaljerad som den borde vara. Det är dock ingen katastrof och färger och svärta hanteras mycket bra. Ljudet är snäppet bättre och det är en bra mix som levereras. De bakre högtalarna används effektivt för att skapa stämning. Dialogen är tydlig.

Extramaterialet är något begränsat men ändå välkommet. Regissören van Heijningen och producenten Eric Newman har en bra konversation i kommentatorspåret som avhandlar det mesta. Väl värt att lägga tiden på. Två kortare (4 + 14 min) featurettes om eldkastare och hur man tar sig an att göra en prequel på en så klassisk film som Carpenters The Thing. Sevärt trots sin korta speltid. Slutligen sju borttagna scener som ger något mer kött på benen på några av karaktärerna, men här finns inget som kan rädda filmen på något sätt.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 1.6/5 (5 votes cast)
The Thing (2011), reviewed by Mats Lundberg on 2012-04-13T07:00:41+00:00 rating 2.0 out of 5
The following two tabs change content below.

Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest.

Latest posts by Mats Lundberg (see all)

Publicerad den 13 april, 2012

1 kommentar

Kommentera