Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Tinker Tailor Soldier Spy
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (5 votes cast)

Tinker Tailor Soldier Spy

Stilrent. Ordet används ofta för att beskriva just rena stilar. Där det överflödiga skalats av för att ge plats åt det nödvändiga. Inte bara en bas, utan något mer. Avskalat som ger volym. Stilrent. Tinker Tailor Soldier Spy är stilren och den gör det så bra att få kan mäta sig med dess skicklighet i just stil.

Tomas Alfredson möter John Le Carré. Den förste känd för många genom sina olika val som regissör som ändå setts av den stora publiken. Fyra nyanser av brunt och inte minst Låt den rätte komma in, som blev biljetten till en stad med vita bokstäver. Le Carré, spionthrillermästaren som är långt ifrån den breda massan, men som ändå har den stora publiken. För de yngre knappast känd, men för den äldre publiken en mästare. Här möts de när agenter kliver runt i labyrinter och där ingen vet vem de ska lita på. Det är, för att peta in något ännu starkare än stilrent, våldsamt snyggt, men något saknas. Eller gör det?

Med sig in i Tinker Tailor Soldier Spy kan man ha ett ganska tungt bagage. En ryggsäck som dels innehåller den ursprungliga romanen som hyllats och åter hyllats genom åren. Det går också att plocka med sig TV-serien Mullvaden från 1979 som blev något av en dundersuccé för BBC. Dagens publik kommer antagligen att ha glömt det bagaget, men det står med den vetskapen klart att det finns mycket för regissör Alfredson att leva upp till.

George Smiley är agenten som efter ett misslyckande inte är välkommen tillbaka till jobbet. Han sätts åsido, bara för att kallas tillbaka när det visar sig att något större är i görningen. Det finns en mullvad inom den egna organisationen och den brittiska regeringen ger Smiley i uppgift att ta reda på vad som egentligen händer och vem det är som spelar dubbelt och sätter rikets säkerhet på spel. Det som sedan spelas upp är inte på något sätt enkelt eller lätt att förstå, inte vid en första anblick, men så är inte heller John Le Carré en författare som någonsin hävdat att han skulle vara just enkel. Hans romaner om kalla krig och hattklädda spioner har alltid attraherat sin publik, men knappast med vare sig lätt språk eller snabba bladvändningar. Han låter det hela ta tid och Tomas Alfredson ger sin historia den tid den tar att förklara. På vägen är det lätt att trilla dit och det krävs av dig som tittar att du är vaken, å andra sidan skulle man enkelt kunna avfärda den negativa kritiken som säger att man just måste vara så väldigt vaken med att hävda att du självklart ska vara vaken. Även under mer lättsamma filmtillfällen går många detaljer förbi den som sover genom sin upplevelse. Och det är inte det långsamma tempot som gör att något fattas, det är snarare kärnan som inte riktigt klarar av att dra sig fram mellan den lätt komplexa historien och männen med hattar. Men det är också där Le Carré lever som rikast. Det som saknas är de bitar du själv behöver lägga för att historien ska vara fullkomlig.

Storyn hade visserligen mått bra av att vara aningen mer förklarande vissa stunder. Skrivet i en tid då förklaring ibland är den största fällan för filmskapare och där det alltid förklaras på gränsen till det överjävliga. Det är en hårfin gräns som både Le Carré och Alfredson inte alltid håller sig på, men deras balans är ändå mer än godkänd. Alfredson förvaltar Le Carrés stil med perfektion. Han skapar en film som både är visuellt och ljudmässigt underbar och där detaljerna skär skivor av bravur och serverar de på vackra silverfat. Han kan sin sak och är svensk films idag mest kompetente hantverkare som med den här tavlan målat en säker framtid i staden med de vita bokstäverna. Jösses, så han briljerar Alfredson och han får fram en stil som verkligen doftar klass. Gary Oldman gör tillsammans med Colin Firth, John Hurt, Mark Strong och svenske David Dencik porträtt som är rent skådespeleri. Det är välgjort och både Gary Oldman och John Hurt briljerar och visar det där man så sällan ser, nämligen essensen av skådespeleri. När självförtroendet och tryggheten i produktionen ger förutsättningar för att vara i filmen. Det bygger naturligtvis på en enorm skicklighet och talang för yrket, men där Alfredson också visar att hans regi är välgrundad och högst betydelsefull för filmen.

Jag tror att en klipping på tio minuter skulle gett en än mer tajt historia som hade tjänat sin publik ännu bättre. Samtidigt är Tinker Tailor Soldier Spy en sorts motreaktion mot dagens film som stötts fram och rasar på i ett stegrande amfetamintempo. Det finns en vinning i att orka slå av på takten och insupa något. Det behöver inte vara fart, där farten spelar huvudroll. Ibland behöver en historia få berätta sig själv genom att betraktas snarare än hetstittas. Tinker Tailor Soldier Spy slår ett slag för ordet slow. Liksom Le Carré alltid gjort.

Det här är en upplevelse som ger både spänning och snygga bilder. Tomas Alfredson visar att han verkligen kan, så även ensemblen och det finns något ytterst charmigt med spioner, bruna väggar och snygga hattar.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (5 votes cast)
Tinker Tailor Soldier Spy, reviewed by Mikael Maad on 2012-07-19T14:35:29+00:00 rating 4.5 out of 5
The following two tabs change content below.

Mikael Maad

Publicerad den 19 juli, 2012

2 kommentarer

Kommentera