Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Waltz with Bashir
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.5/5 (2 votes cast)

Waltz with Bashir

Jag älskar film. Det finns tillfällen då detta är värt att tyst repetera, gång på gång. Framför allt när det man ser framför sig på rutan har gjorts så många gånger förr både med mer känsla och bättre teknik. Fingret darrar över avstängningsknappen och man känner att det finns massor som jag hellre lägger dessa timmar på. Men så händer det. Man kommer över en film som får en att återigen tro på film som medium, som förmedlare av känslor, av insikter och kunskap. Men framför allt är underhållande. Detta är fallet med Waltz with Bashir, en dokumentär som fick mig att ifrågasätta mitt förhållande till hela denna genre.

Filmen kretsar kring filmskaparen Ari Folmans upplevelser då han försöker finna sanningen om den israeliska invasionen av Beirut. Eller är det helt enkelt sina egna upplevelser han försöker förstå? Natt efter natt jagas en av Folmans vänner av döda hundar i en mardröm utan slut. Till sist uppsöker han Folman på en bar och försöker få honom att prata om det han själv var med om  under Israels invasion. Folman upptäcker till sin häpnad att han inte minns något från invasionen. Så här börjar en resa som jag som tittare blir delaktig i. Realistiska minnen blandas med surrealistiska drömsekvenser, då Folman söker upp sina gamla armévänner som berättar om minnesbilder de själva bär på. Till slut inser Folman vad han har förträngt i sitt inre och minnet slår ut i full blom då han upptäcker sin egen delaktighet i den kristna falangens massaker på palestinska flyktingar i flyktinglägren i Sabra och Shatila.

Denna massaker hade sitt ursprung i mordet på den kristna falangens ledare Bashir Gemayel. Ett mord som skedde 1982 efter att han blev vald till president, men innan han hann tillträda sin post. Mordet skedde den 14 september, en dag innan den israeliska armen ockuperade västra Beirut. 16 -17 september kliver så den kristna falangen in i flyktinglägren medan den israeliska armen stillatigande låter detta ske. Och en vedergällning för mordet på Bashir börjar. Det är detta som titeln på filmen hänvisar till. Dels sker detta bokstavligt då en av Folmans armévänner utför en dans på gatan medan kulorna viner runt honom, men även det okritiska förhållningssättet som den israeliska armén hade till falangisterna. För människorna runt Folman var dessa scener som spelades upp runt dem allt för välbekanta. Gång på gång hade berättelserna om andra världskrigets grymheter mot israeliterna berättats för dem. Folman själv drar parallellerna till upproret i Warszawas ghetto då judarna slogs mot nazisterna till sista man. Till sist förstår jag som tittare bekvämligheten med den glömska som Folman själv förvånas av, och filmen lämnar spår på min egen näthinna långt efter att bilden har slocknat på rutan.

Den mollstämda färgskalan som genomsyrar hela filmen skapar en både hotfull men också samtidigt en drömlik atmosfär. Det är som om bilderna som radas upp är så svåra att omfatta, och härigenom ytterligare förstärker den plågsamma vandring mot det fullständiga minnet. Animatören Yoni Goodman använder sig av Flash för att skapa bilderna. Detta skapar naturligtvis inte en animering som vi kan vara vana vid från Pixar eller andra datoranimerade filmer. Men i denna film blir användandet av Flash till en del av själva berättandet och skapar en känsla och en atmosfär som styrker det. Det är inget försök att härma verkligheten, animeringen kan upplevas alltför endimensionell för detta. Kanske till och med grov. Jag tänker framför allt på en sekvens i filmen där bilden blir ännu grövre, tills det hela tiden underliggande våldet träder fram och vi blir återigen påminda om faran som dessa soldater upplevde. Jag får en känsla av att Folman använder animeringen som ett par glasögon som jag som betraktare kan se genom. Något som förstärker den känsla av overklighet som Folman själv upplever då han försöker få fatt i sitt eget minne.

Gång på gång fascineras jag av hur filmskaparen har använt sig av ljudet. Vanligtvis är jag som tittare så van att ljudbilden existerar som ett backgrundssurr där olika delar ibland lyfts upp just för att poängtera delar i scener som man vill ge uppmärksamhet. I denna film används tystnaden som ett viktigt element likaväl som enstaka ljud. I en av scenerna, får en patrull order om att ge sig in i en olivlund för att leta terrorister. Den klassiska musiken låter mig följa vare steg av soldaternas avancemang. Du ser pojkarna med pansargevären, men ingen förändring sker i musiken. Sakta och lugnt följer du det avskjutna pansarskottet i dess färd mot stridsvagnen. Skottet låter som någonting som sker långt bort och det fräser likt ett tomtebloss i dina öron. Ljudbilden har manipulerats och det ger en effekt av drömlik karaktär. Det som avbryter hela ljudbilden är när explosionen plötsligt pitchas och alla kastar sig åt olika håll. Genast tar musiken över igen och skapar en dissonans mot de bilder som radas upp mot ögat. Det är som en drömscen som huvudpersonen inte riktigt vill ta in i sig, och musiken hjälper till att skapa denna klyfta mellan verklighet och minne. En persons röst tränger igenom bilderna och när sedan skotten går fokuserar ljudbilden på automatvapnens hackande. Musiken har tystnat och när bilden sveper över liket av en ung pojke finns bara vinden kvar som blåser mellan träden. Gång på gång möter detta hanterande av ljudbilden mig i denna film. Jag tror att det är en av anledningarna till jag blev så påverkad av den.Men är detta verkligen en dokumentär? Filmens berättelser grundar sig på intervjuer som Folman har gjort med människor som upplevde kriget. Utifrån dessa berättelser skapades den animerade filmen där man även kunde gestalta upplevelserna på ett konkret sätt både de reella men också de fiktiva upplevelserna. Karaktärerna som framträder på rutan är verkliga människor som delar det som de verkligen upplevde. Vad mer krävs det av en dokumentär? Spelar det någon roll om det är animerade bilder eller verkliga bilder som framträder genom berättelserna? Jag måste säga att det är i detta som filmens verkliga styrka ligger. Genom Flashanimeringen så talar bilderna på ett annat sätt till mig och när jag sedan möter verkligheten har jag inga murar uppsatta längre. Folman  gör detta val mycket medvetet, något som han även påpekar i den dokumentär som medföljer filmen: ”-A filmmaker can´t ask for any more freedom than when he makes an animated film”.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.5/5 (2 votes cast)
Waltz with Bashir, reviewed by Matz Malm on 2013-01-18T12:00:06+00:00 rating 4.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Matz Malm

Matz Malm

Med Göteborg i bakgrunden sitter jag ofta och begrundar livets mysterium och min egen plats i universum. Sådant som får mig att reagera och bli engagerad får min blick att söka sig till rutan.
Matz Malm

Latest posts by Matz Malm (see all)

Publicerad den 18 januari, 2013

1 kommentar

Kommentera
  • Tony säger...
    18 januari, 2013 - 17:57

    Mycket bra skrivet! Blir en film att se fram emot!