Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


World War Z

World War Z  Z som i zombie  bygger på en kultförklarad roman som, enligt författaren själv, enbart har namnet gemensamt med boken.

WORLD WAR Z

Schweizaren Marc Forster, som regisserat World War Z, har jag ett mycket kluvet förhållande till. Jag upptäckte honom i samband med Monsters Ball (2001), en film som knockade mig totalt och under kommande år fick mig att söka upp Stay (2005) och Stranger Than Fiction (2006). Två intressanta, skumma, dock inte helgjutna, verk. Men jag gillade verkligen adaptionen av Khaled Hosseinis Flyga drake som kom 2007. Förväntningarna var därför ganska högt ställda, när man nåddes av informationen att Forster skulle ta sig an Bond-film nummer 22 i den officiella ordningsföljden, Quantum of Solace (2008). Skulle detta kunna bli den perfekta kombination av existentiella frågor och halsbrytande action? Kunde han höja agent 007 ytterligare ett snäpp efter den mästerliga rebooten Casino Royale (2006)?

Nej, det kunde han inte. Istället lyckades han med konststycket att göra denna filmatisering till det mest sövande Bondverket till dags dato. Till och med actionsekvenserna var i all sin prakt dödstråkiga. Inte bra. Av denna anledning var förväntningarna lågt ställda på World War Z för egen del. En annan anledning var faktumet att inspelningen kantats av diverse strul med folk som hoppat av, manus som skrivits om och stora delar som filmats om.

WORLD WAR Z

Filmen bygger på en roman med samma titel, utgiven 2006, av Max Brooks (son till Mel Brooks och Anne Bancroft), som i sin tur är en slags uppföljare till samma författares The Zombie Survival Guide från 2003 (ej lästa av författaren till dessa rader). Brooks har i en intervju uttalat sig att filmversionen, efter alla revideringar, endast har namnet gemensamt med det egna verket. Dessutom har det antytts att kemin mellan filmens regissör och dess huvudrollsinnehavare, tillika stora affischnamn, Brad Pitt, blivit allt sämre under projektets gång.

Nåväl, om vi skulle ta oss en titt på själva filmen. För det första kan det nämnas att den klockar in på två timmar, vilket är cirka en halvtimme mindre i jämförelse med sommarens två andra presumtiva blockbusters, Man of Steel och The Lone Ranger, och till filmens fördel. Jag satt aldrig och skruvade på mig och bad om ett snabbt slut, något jag gjort under de båda andra filmernas speltid.

World War Z 03

World War Z inleds med att vi får titta in i familjen Lanes kök under morgonfrukosten. Mamma Mireille Enos, pappa Brad Pitt och två yngre flickor. Enligt uppgift har Forster låtit ensemblen improvisera fram stora delen av dialogen och det har man ingen som helst anledning att betvivla när man ser dessa inledande scener. Snacka om ostig dialog. Sämst är nog mamma Mireille Enos. Jeezus! En stund senare ger sig den harmoniska familjen, på väg till skola och jobb, ut på Philadelphias gator och hela helvetet brakar loss.

Och här är det bra. Det är bra filmat, bra klippt, intensivt och det är fullt ös medvetslös  för att inte säga fullt ös stendöd (bara för att tio sekunder senare vakna upp i zombieskepnad). Brad Pitt gestaltar ännu en av alla dessa “bäst-i-hela-världen-på-det-han-gör-snubbe” (något han tidigare gjort under FN:s ledning; blev aldrig riktigt klok på vad det egentligen rörde sig om) som så ofta förekommer på film.

Zombiepesten är alltså ett faktum och Pitts gamla arbetsgivare vill hala in honom igen, eftersom han, som nämnts, är en bäst-i-hela-världen-på-det-han-gör-snubbe, och det är tydligen bara han som kan sätta stopp för detta världsomfattande elände (har ni hört den förut?). Efter lite om och men accepterar han såklart. Ja, och resten kan ni räkna ut själva.

Brad Pitt har star quality och även om hans karaktär i sig är väldigt anonym  ingen character development (om vi ska hålla oss till engelska uttryck) här inte  så äger han samtliga scener han medverkar i (och det är så gott som just samtliga). När det gäller den övriga ensemblen är det lite si och så med det hela. Speciellt kass är ”familjen”.

WORLD WAR Z

Några kul reflektioner angående vissa scener (mindre spoilers men inget som kommer knäcka er filmupplevelse):

1. Den gode Pitten hamnar så småningom i Jerusalem, där de effektiva israelerna inhägnat staden medelst några väldigt höga murar, tänkta att hålla zombierna ute. Synd bara att de inte satte ut några vaktposter på dessa murar, eftersom zombierna trots allt kunde ta sig in genom att i hundratal klättra på varann. För övrigt riktigt schyssta bilder, trots uppenbar CGI.

2. Nordkorea har klarat sig från zombiesmittan genom att dra ut samtliga tänder på sina 23 miljoner invånare!!! Zombiepesten smittar som bekant genom bett.

3. I ett labb står en mycket minnesvärd zombie och lurar på Pitt. Han får en riktigt lång scen där han agerar någon slags blandning av sinnessjuk råtta och kyckling. Har någon annan enskild zombie fått så mycket filmtajm någonsin? (Bub i Day of the Dead, red. anm.)

World War Z 05

Problemet med World War Z är att den börjar i en rasande fart som avtar tills man får slut på soppan. Så även om färden aldrig blir speciellt tråkig, var det betydligt roligare när man steg på. Sedan är detta något så ovanligt som en zombiefilm som fått åldersgränsen PG-13 i USA. Detta innebär i praktiken en zombiefilm, inte utan våld, men väl blod. Inte en enda splattersekvens!

Filmen lanseras i 3D och jag upprepar mig från tidigare recensioner: inte mycket mervärde, desto större svårighet att hänga med i actionsekvenser och mörka partier. Betyget blir en lite tveksam 3:a, med tanke på att jag rankar den snäppet högre än The Lone Ranger och Man of Steel som jag gav 2 respektive 2,5.

 

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (2 votes cast)
World War Z, reviewed by Cyril Tönisberg on 2013-07-12T17:00:02+00:00 rating 3.0 out of 5
The following two tabs change content below.
Cyril Tönisberg

Cyril Tönisberg

Om vi ska ta det där med mitt förnamn först... Cyril är tänkt att uttalas "kirill". Detta eftersom min fars familj tog sig från Estland till Sverige artonhundrafrösihjäl, under en tid då det i vårt land inte var legitimt att döpa ett barn till exempelvis "Månstråle", så man vred och vände till bäst man kunde, d.v.s. C = K, y = i. Därmed också sagt att jag är gammal, riktigt gammal. Min 11-årige son slår mig numera alltid i motionsspåret. (Ni finner f.ö. honom som min avatar på Forumet, där jag går under namnet Snakebite, en bild som togs efter efter att jag tvingat honom se samtliga Hannibal Lector-filmer en helg.) Jag är faktiskt så gammal att jag var den i svensk press som först av alla lanserade en videosida (i Ystads Allehanda) någon gång under mitten av 80-talet. Favoritfilmer? Såklart ganska många efter alla dessa år, och jag glömmer säkert flera när jag nu räknar upp: Fat City (John Huston, 1972), Halloween (John Carpenter, 1978), Mad Max 2 (George Miller, 1982), Frozen River (Courtney Hunt, 2008), Memories of Murder (Joon-ho Bong, 2003), De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, 2006), Dirty Harry (Don Siegel, 1971), Trasdockan (Robert Mitchum, 1955), Den sista föreställningen (Peter Bogdanovich, 1971), Monsters, Inc. (Pete Docter, 2001).
Cyril Tönisberg

Latest posts by Cyril Tönisberg (see all)

Publicerad den 12 juli, 2013

2 kommentarer

Kommentera
  • Superbar säger...
    12 juli, 2013 - 18:16

    Vilka grymma recensioner du skriver! Gillar dem skarpt. Det tycker jag utan att ha sett filmerna i fråga, jag får bara känslan av att mina egna åsikter skulle hamna någonstans i närheten. Rocka på! 🙂

  • Cyril Tönisberg säger...
    12 juli, 2013 - 18:23

    Oj, nu blev jag lite rosig om kinderna. Tur att man kan skylla på solen! Tackar och bockar och ska försöka göra dig nöjd även framledes! Ha en trevlig helg!