Filmfenix | Unika favoriter: Fjärde plats - 4:30 - Artikel - Filmfenix.se
Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

Unika favoriter: Fjärde plats – 4:30

4:30 valdes av Mattias och den fick 12 poäng i vårt unika favoriter-projekt. Den uppmärksamme läsaren minns att La antena också fick 12 poäng tidigare, men då 4:30 fick en fempoängare tog den fjärdeplatsen. Anton fick ansvaret att skriva recensionen och den kan läsas här, men först kan du läsa vad övriga tyckte nedan.

Mattias om 4:30:
4:30 var en film som överraskade mig. Jag och min kompis skulle gå på bio och det blev Royston Tans film om ensamhet och sömnlöshet utan att vi visste någonting om den. Vi blev båda väldigt berörda och jag fick en ny favorit. 4:30 släpptes aldrig på DVD i Sverige och har vad jag vet inte visats på TV än. Det ska bli spännande att se vad de andra tycker om den.

Erik L:
Stark film om ensamhet som är lysande i sina bästa stunder. Långsam första halva som bygger upp till den känslomässiga finalen i filmens andra halva. Långt ifrån mainstream-berättandet, men känns mer äkta än det mesta som når ut på marknaden.

Rikard:
Då jag inte kunde känna igen mig i 4:30, jag har aldrig lidit av sömnlöshet och jag har aldrig varit ensam på det sättet, blev filmen tråkig för mig. Skulle jag drabbas i framtiden skulle film vara en lindring i båda fallen och då skulle jag välja något roligare än 4:30.

Mats:
Det som slår mig direkt är valet av gröna nyanserna i bilden, men jag är osäker om det är en del i berättandet eller ej. Personligen går det alldeles för långsamt och även om jag antar att filmen vill avspegla ensamhet hinner jag bli uttråkad innan det händer något. Det här är definitivt en film som är en vattendelare. Antingen gillar man den eller så stängs den av i förtid.

Erik N:
Om man bortser från det faktum att jag inte var tillräckligt uppmärksam för att greppa relationen mellan filmens två huvudpersoner var det här något jag tyckte om att se på i det halvmeditativa sätt man ser världen när man har svårt att sova. Psykologin och hur karaktärerna agerar känns aldrig självklart, men jag får ändå känslan av att det är på riktigt. Dessutom fungerar ensamhetsskildringar nästan alltid på mig, stenhårt.

Mattias om åsikterna:
Det fanns en tid då jag blev ifrågasatt av vänner hur jag kunde gilla Pet Shop Boys. De använde ju bara maskiner, inga gitarrer. Jag menade att en bra låt var en bra låt oavsett vilket instrument den framfördes på. Märkligt nog tänker jag på ett liknande sätt när det gäller film.

För mig är 4:30 ungefär samma film som E.T. Två individer möter varandra när de båda har det jobbigt. De delar inte språk så kommunikationsförsöken kan verka udda och den yngre tar på olika sätt över den äldres beteende och känslor. Dessutom är båda filmerna fotograferade ur barnets perspektiv. I E.T. är det nästan bara mammans ansikte man ser och i 4:30 är det Jungs. Nä, det finns ingen rymdvarelse i 4:30 men den känslomässiga resan är för mig likvärdig.

Det är svårt att bemöta argumentet att 4:30 skulle vara tråkig. Det är en smaksak. Men jag undrar om Anton, Mats och Rikard hade sett annorlunda på filmen om den inledande scenen varit en annan. Med tanke på hur mörkt det är just då ser man knappt vad som händer och jag föreställer mig att man kan ge upp redan där om man inte har tålamod. Jag tycker filmer ska få ta lite tid på sig och i 4:30 tycker jag att segheten har en viktig funktion. Det tillför någonting när man till exempel får se tiden det tar för Xiao att fixa fram juice till Jung.

Eftersom Anton i sin recension beskriver handlingen som ”handlingen”, undrar jag om han verkligen tittat uppmärksamt på filmen. All information man behöver finns i filmen även om den är uppbyggd på ett sådant sätt att beteenden som visats tidigare i filmen får sin förklaring först senare. Han tycker även att Xiao inte verkar ha trappor som når ända upp till vinden. Okej, det där med att klippa av ett könshår från en sovande man kanske är att gå lite för långt, men allting annat handlar ju om hans försök att skapa en relation till och få information om mannen som han hoppas, eller kanske till och med tror, är hans pappa. Jag anser att allting faller på plats när hans snokande visar sig vara forskning inför skoluppgiften där de ska skriva om sin hjälte. Xiao har ju ingen annan att se upp till och vet ingenting om Jung. Allt arbete han lagt ner på att få fram de där meningarna till uppsatsen resulterar bara i att läraren anser att hans text inte är tillräckligt lång. Hur kan man inte bli berörd av en sådan scen?

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
The following two tabs change content below.
Filmfenix

Latest posts by Filmfenix (see all)

Publicerad den 22 april, 2013